Se upp med Juan Coles Irak-bevakning!

Juan Cole är partisk i sin "rapportering"; han har redan bestämt sig för de planerade USA-sponsrade valen i Irak. Han blindar helt enkelt för legitimiteten i valen och det inbördeskrig de kommer att innebära.

Cole har positionerat sig sekteriskt; dvs, han har tagit parti för den ena utav de två sekteristiska vägarna/återvändsgränderna till ett oberoende Irak: Sistanis politiska strategi kontra den väpnade Motståndets. Han blindar helt enkelt för mardrömmarna, för befolkningen, om fortsatt kolonialt välde och/eller omvänt konfessionellt förtryck riktat denna gång mot landets sunni "minoritet".

Cole medverkar aktivt för att rädda USA-planen för val i Irak. Han "prisar sig lycklig över och hjärtligt stöder" USA:s senaste initiativ syftande till att lägga undan för de bojkottande sunni araberna (kvot) platser i det parlement som kanske skall väljas den 30 januari. Hans egna förslag till antalet platser har skiftat från 20% till sk "generösa" 25%--sunni araberna utgör c:a 20% utav hela befolkningen, men sunni irakiernas antal totalt är c:a 40%, mot 60% Chiiter. Därmed kringår han Iraks konfessionella verklighet och nödvandigheten av en balanserande snarare än proportionerande representation av det irakiska samhällets två största och konkurrerande samfund.

Cole är etno-centriker i sitt sätt att försöka tvinga en amerikansk konstitutionell modell på den mellanösterska verkligheten: Först blir det en-man-en-röst baserade allmänna val till ett parlement, som sedan lagstiftar (med antagligen ett chiitiskt majoritetsbeslut) om någon övre kammare samt utser det senat som skall "representera" olika folkgrupper, eventuellt även religösa samfund, i landet. Annars är det andra, naturligare och mer verklighetsförankrade, konstitutionella alternativet den kristna-muslimska bi-konfessionella modellen från grannlandet Libanon—där är hälften av parlementplatserna kvotterade för den ena gruppen och den andra hälften för den andra gruppen, oberoende av de statistiska fakta om gruppens respektive storlek. Intressant här är att postkoloniala tänkare har även förespråkat ett liknande konstitutionellt system; en bi-nationell stat utan några inre territoriella gränser och med istället en mycket "positivt särbehandlande" lagstiftning, som lösning för den gamla konflikten i Israel/Palestina. Alltså, vad gäller visionerna om den framtida Irak kan man lugnt säga att Juan Coles och Edward Saids är minst sagt de motsatta.

Sist. Cole borde istället inrikta sig på att lätta för irakiernas strävan efter självbestämmande; han borde inrikta sig på att uppmuntra chiiter och sunniter till sammarbete mot ockupanten--politiskt, militärt, och framför allt långtsiktigt; han borde uppmana till bojkott utav alla val som inte garantera lika många parlamentplatser för båda konfessionerna. Jo, Juan Cole borde inse att "fifty-fifty" i politiskt inflytande i landet är enda garanti för seger mot inkränktaren och enda omsesidiga skydd mot inbördeskrig.

Gott 2005

Omar Bouragba 1993

Vidarebefordrat från Fredskoalitionen-forum

Om Irak-valen

Hej!

Visst är detta komplicerade problem men inte mer komplicerade än exempelvis Afghanistan vad det verkar.

Irakierna är kloka med en gammal vana att samarbeta, även om shiiterna i söder känner att de fått ta de största stötarna och ändå inte belönats med mer makt.

Saddams lycklades (som de andra arabledarna stödda av Väst) hålla samman landet med en blandning av morot (för egna släktingarna och generaler) och piska (mot upproriska kurder och ayatollor). Och onekligen var det ett smart drag av honom att redan under -90talet vända sig till shiiterna och islam när han insåg vart det hela lutade. Och via stöd till självmordsbombarfamiljer i Palestina ytterligare vinna propagandasegrar i arabvärlden.

Dessutom förde han över vissa statsfunktioner till de olika stammarna för att förbereda för något slags gerillakrig och vad jag förstår blev väl shia/sunnisamarbetet i shurakommittéerna förberett redan då?

Nåja, detta krig kan naturligtvis amerikanarna inte vinna, men till vilka ytterligare förluster för det irakiska folket? Jag talar inte bara i döda och lemlestade utan den totalförstörda infrastrukturen och det kontaminerade dricksvattnet som fylls på även av rester av utarmat uran. Uran som redan idag ger bröstcancer och spädbarnsdeformationer.

(Jag undersöker förresten nu i förstudie för Gröna Korsets räkning om en internationell konferens i frågan kan anordnas, tills rena saneringsåtgärder, utbildningsinsatser, vattenreningsåtgärder, hälsoinsatser i övrigt kan sättas in som t.ex efter Tjernobyl)

Alltså vad göra? Naturligtvis tänker inte amerikanarna med världens största ambassad med bödeln Negroponte i spetsen frivilligt släppa detta krigsbyte. Utan siktar in sig på en Aghanistanlösning.

Vad USA med allierade hittills uppnått överträffar idag Saddams värsta jävligheter med råge. Varje irakier betraktas som en potentiell fiende som man helst föredrog se död förutom förstås de egna feta regeringsimporterna.

Jag vill minnas att någon i panelen under Världstribunalen i Stockholm ville vara rättvis ("å ena sidan, å andra sidan") mot USA i Irak och sa "men folket har i varje fall fått åsiktsfrihet".

Men knappast frihet och säkerhet för sina liv, skulle man lugnt kunna tillägga och påminna om hur mediciner och sjukvård idag nekas Falludja som återigen terrorbombas. Och ev massmedia hindras insyn.

1. Ockupationen är olaglig.

2. Ockupanterna har uppträtt något så hänsynslöst mot befolkningen att nu alla begriper att de själva inte har något att hämta från USA med sin avsikt att sälja ut och plundra landet., även i fortsättningen.

3. Det sk valet sker på ockupanternas villkor i samarbete med bl.a iranska religiösa krafter och kollaboratörer i Kurdistan.

4. Och det största motståndet kommer från sunnidominerade grupper, eftersom dessa antagligen kommer att förlora mest i sammanhanget.

Den svenska utrikesministern Freivalds i EKOTs lördagsintervju den 20 nov? motiverar Sveriges ställningstagande med FNs 8 juniresolution (vilket andra länder anser inte behöver motsäga krigets illegalitet)

CITAT FREIVALDS

"Amerikanarna har nu ett ansvar att se till att valen kan äga rum när nu den temporära regeringen bett dem stanna kvar och utföra sina uppgifter. Men utan att ta till övervåld.och då bekämpa de våldsamma rörelserna. De måste rensa bort motståndet för att kunna genomföra valen och det är bra att de håller fast vid besluten.

Att dra sig ur bara för att man misslyckats, det kan man heller inte göra. För man har ett ansvar för målet är att få fram en legitim regering. Det är viktigt att komma vidare och få en legitim regering så att uppbyggnadsprojektet kan börja," SLUT VALDA CITAT

Detta är onekligen ägnat att förblinda den svenska opinionen. I det har de svenska REGERINGarna alltid varit skickliga. Att låta som om kriget handlar om något slags humanitärt projekt.

Och "vår" svenska MEDIA drar sitt strå till stacken genom att i tid och otid göra antydningar om "terrorister" (helst utländska sådana).

ALLTSÅ finns det mycket att bita i när det gäller vår egen motpropaganda. Det måste vara vår huvuduppgift framöver, då ändå 98% av den irakiska befolkningen söder om Kurdistan vill ha bort amerikanarna. Men hur ser de på valen? Där är bilden idag inte entydig, särskilt då Sistani lägger sin uppmaning att rösta i vågskålen.

Jag tror det finns nog med kloka irakier som absolut inte vill låta sig splittras men när det nu kommer till valfrågan skrev Juan Cole att vissa shiitiska ledare låtit antyda att de efter en seger kunde komma att kasta ut amerikanarna.

Intressant tanke något det vore bra att få en större inblick i liksom vad det skulle kunna innebära för övriga folkgrupper

Tack för dina egna intressanta tankar!

hälsar
/Ingrid

Postad till Fredskoalitionen-forum den 12 dec. 2004 av Ingrid Ternet

Hur det går till...

Min anonyma kommentator frågar hur man går från två stater till en bi-nationell stat... Först vill jag hänvisa till Chomskys argumentation för varför tvåstatsutgångspunkten är mer realistisk (debatten kan man följa bl.a. på ZNet). Märk bara att denna omväg inte är lika nödvändig i det irakiska fallet t.ex, där den "saidska" modellen kan mer direkt träda i kraft. Min egen poäng här är att vägen går via två stater snarare än via en-man-en-röststaten och den bedrägliga sekulär-enhetliga lösningen--min uppfattning är att denna utopi inte äns är eftersträvbar och att denna västerländskt importerade komponent rentav saboterar fredsansträngingarna i området. Varför den här vägen? Jo, därför att i både tvåstatslösningar och bi-nationella lösningar finns en gemensamm plattform som saknas helt i fallet för den enhetliga sekulära staten: i de två första fallen har grupprättigheter företräde framför individuella rättigheter, vilket är en säkerhet mot inte minst demografisk turbulens och eventuellt omvänt gruppförtryck. Slutligen menar jag att de just eventuella om inte oundvikliga territoriella låsningarna--frågan om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sina hem på israelisk mark och frågan om de judiska bosättningarna på palestinsk mark--kan såsmåningom få en smidigare lösning genom federalistisk och milletsystem-liknande hantering. Jämför med hur kristna och muslimer lever i dagens Libanon.