Postkoloniala Irak

Postkoloniala Frankrike

2005-12-30T01:28:00.000+01:00

Låter det bekant med "postkoloniala Frankrike"? Ja, det gäller här som med Irak: det postkoloniala handlar om både hur det var efter kolonialismen och hur det borde bli efter kolonialismen.

I fallet Frankrike, novemberupproret var ingen slump. Den tragiska döden av pojkarna Bouna och Zied var bara droppen som fick bägaren att rinna över; dvs, efter decennier av misslyckad assimilationspolitik. Sedan december 2004, mer precist, har missnöjet gått igenom en ny intellektuell, politisk och organisatorisk process. En ny politisk rörelse som opponerar sig den franska "Republikens racism" växte framm. Den går nu under namnet "Republikens infödingar" och för talan av miljoner "fransmän" med etnisk bakgrund i Afrika norr och söder om Sahara. Rörelsen, i likhet med de Gröna, ställer sig gärna utanför den traditionella höger-vänsterskalan.

Och till skillnad från eller i motstas till attac-aktivisterna exempelvis så beskrives de postkoloniala "infödingarna" av sina motståndare som kommunitärer – ett vanligt förekommande "förolämpningsord" i dagens politiska Frankrike. De stoppas i detta alltid opreciserat kommunitärismbegrepp för de vågar säga "vi" invandrarättlingar, "vi" diskriminerade svartskallar och liknande; för de trotsar den obligatoriska och abstrakta själv-identifieringen som blott individer och franska medborgare. Ordet kommunitär i Frankrike, förre novemberrevolten i varje fall, har flitigt använts som synonym för racist och religiös fanatiker, i bästa fall för anglo-saxiskt merde.

Ja, under det gångna året har den internationella intellektuella trenden, postkolonialismen, hittat tillbaka till Frankrike liksom för att hämta nya krafter, denna gång i termer av social förankring och politisk betydelse. Att "hitta hem", för den genomgående "litterära" trenden, var faktiskt mer än en akut fråga sedan Edward Saids bortgång.

Den politiska postkolonialismens frammarsch vi vittnar om i Frankrike är helt enkelt en ny och djupare utvecklingsfas i det postkoloniala medvetandet. Må 2006 vittnar om en liknande utveckling i Sverige – observera att ett kolonialt välde på andra sidan havet inte utgör något absolut krav för ett hemmaplan post-kolonialt välde. Men må folkhemmets "infödingar" klara sig utan upplopp. Låt det var "vårt" nyårslöfte.

Jag har plockat framm lite bakgrundsmaterial – det lilla i ämnet som, än sålänge, finns på svenska. För originalmaterial hänvisas mina mångspråkiga läsare till länkarna i sidobaren i min franska blogg. Jag har också ett inlägg på engelska här.

Svarta i Frankrike slänger ut rasismen
Julio Godoy (IPS)
2005-12-22

Svarta medborgare i Frankrike vill få bort rasism och diskriminering. De har bildat Representativa rådet för svartas förbund, Cran.

Cirka 60 organisationer är med i Cran. Medlemmarna har sina rötter i Afrika söder om Sahara och i Karibien. Några av medlemmarna är Christine Taubira, ledamot i parlamentet, Fodé Sylla, som arbetar för mänskliga rättigheter, och forskarna Pap Ndiaye och Francoise Vergès.

Sylla var med och startade Cran. Han säger:
- De franska myndigheterna är omoderna. De fortsätter att diskriminera alla som inte är vita. Frankrike måste granska sin historia. Fransmän brukar säga att Frankrike är de mänskliga rättigheternas hemland. De tänker på slagorden i revolutionen 1789: frihet, jämlikhet, broderskap. Nu vill landets svarta ha frihet, jämlikhet och broderskap.

Det var mycket bråk i Frankrike i höstas. Människor slog sönder och brände upp hus och bilar i en del franska förorter. Cran vill visa varför sådant kan hända i Frankrike. De vill visa att Frankrike inte ser människorna som fria och jämlika bröder och systrar.

I februari i år skrev man en ny lag i Frankrike. Den nya lagen säger att franska skolor ska lära eleverna att Frankrike har gjort bra saker i andra länder, särskilt i Nordafrika.

Vad har Frankrike gjort i Nordafrika? De har haft nordafrikanska länder som kolonier. De tog över länderna och styrde dem. Fransmän bestämde i hela Nordafrika. De utnyttjade natur-tillgångarna i Nordafrika och de behandlade nordafrikaner sämre än fransmän.

Marocko och Algeriet har varit franska kolonier. I Marocko och Algeriet gillade man inte den nya lagen för de franska skolorna. Partiet som regerar i Algeriet heter FLN. Det bildades när Algeriet kämpade för att bli självständigt på 1950-talet. FLN fördömde den nya lagen. De sa att den försöker få människor att glömma "kolonialismens barbari" och de hemska saker som franska soldater gjorde i Algeriet.

Folk blev arga på den nya lagen även i Karibien. Martinique är fortfarande franskt. Där demonstrerade nästan tusen personer nyligen. De sa att den nya lagen är en skamlig lag. Frankrikes inrikesminister Nicolas Sarkozy skulle åka till Martinique samma dag. Men på grund av demonstrationen åkte han inte.

Fransmännen firade nyligen Napoleons seger vid Austerlitz i nuvarande Tjeckien. Men de tycks ha glömt andra saker som Napoleon gjorde. Han införde slaveriet 1802. Frankrike hade haft slaveri tidigare, men man hade förbjudit det. Napoleon införde det igen. 1803 bestämde han att svarta och vita inte fick gifta sig.

Fortfarande finns det franska intellektuella som är rasister. Alain Finkielkraut är professor i filosofi. Nyligen var han med i en intervju i en israelisk tidning. Han sa att Frankrikes fotbollslag är "svart, svart, svart". Han sa att hela Europa skrattar åt Frankrikes fotbollslag.

Cran kommer att kämpa emot sådana åsikter.
- Det finns miljoner svarta i Frankrike. De har bara en sak gemensam: att de är svarta. Men alla har de erfarenhet av att bli diskriminerade, säger Pap Ndiaye, professor vid Paris skola för samhällsstudier.

Cran har hämtat inspiration från Martin Luther King. Han kämpade för de svartas rättigheter i USA på 1950-talet och i början av 1960-talet. Ett av Crans krav är att Frankrike börjar med positiv särbehandling av svarta på universitet och på arbetsmarknaden, som i USA.

Slaveriet fortfarande en känslig fråga i Frankrike
svt.se, TT
Publicerad 25 juni 2005 - 16:29
Uppdaterad 28 juni 2005 - 16:21

Under flera generationer har den franska slavhandeln varit tabu att tala om. Efter 150 år av tystnad försöker Frankrike nu läka såren. Men för slavättlingarna är frågan känslig och debatten om en nationell minnesdag skapar upprörda reaktioner.

-Under generationer har vi bara känt förakt och skam över vilka vi är, över våra förfäder. Mina föräldrar pratade sällan med mig om slaveriet när jag var liten - de visste knappt något om vår familj, konstaterar Serge Romana, läkare i Paris med rötterna på Guadeloupe i franska Västindien. Han är också ordförande i en organisation för slavättlingar, CM98.

När slaveriet förbjöds i Frankrike 1848 stoppades historien i malpåse av de styrande. Alla inblandade uppmanades att lägga de onda minnena bakom sig och det blev i stället själva upphävandet av slaveriet som framhölls. Det innebar också att de svartas kultur och identitet förringades och försökte suddas ut.

Minnesmarsch
Men de senaste åren har de slavättlingar som bor i Frankrike börjat organisera sig för att kräva moralisk upprättelse å förfädernas vägnar. 1998, när Frankrike firade 150-årsminnet av slaveriets upphävande, anordnade 50.000 slavättlingar och sympatisörer den första marschen till förfädernas minne i Paris.

-Vi insåg att vi de senaste 150 åren aldrig hedrat våra förfäder. Det var som om vi suttit i ett minnesfängelse och som om vi plötsligt sluppit ut ur fängelset, säger Serge Romana, vars organisation organiserade marschen som sedan upprepats varje år den 23 maj.

Brott mot mänskligheten
2001 röstade också det franska parlamentet igenom en lag som slog fast att slaveriet är att betrakta som ett brott mot mänskligheten, att franska skolböcker ska ta upp alla aspekter av slaveriet och att en nationell minnesdag ska inrättas.

Det sistnämnda har blivit en av de stora stötestenarna i debatten. En kommitté lämnade i april över sin rapport till regeringen och föreslog den 10 maj, dagen då den så kallade Taubira-lagen antogs. Serge Romana hade strax innan hoppat av kommittén eftersom han ansåg att den inte lyssnade på slavättlingarna, som enligt honom föredrar den 23 maj, dagen för den årliga marschen.

-Genom den första marschen tog vi själva ett initiativ, efter 150 år. Men det är som om myndigheterna ännu en gång säger nej till oss genom att ge oss en annan dag. Frankrike är skyldigt oss vår stolthet, säger Romana upprört.

"Offer-konkurrens"
Andra organisationer ägnar sig åt att hindra att dokument och arkiv från slavhandelns dagar säljs på auktion.

Samtidigt försöker andra personer och organisationer utnyttja frågan om slaveriet och Frankrikes skuld i helt andra syften. Komikern Dieudonné gjorde i vintras skandal genom att bland annat jämföra judarnas lidande under andra världskriget med de svarta slavarnas och tydligt antyda att slaveriet varit betydligt grymmare.

Samma tankegångar har sedan tagits upp på andra håll.Historikern Pap Ndiaye, som för närvarande skriver en bok om Frankrikes svarta befolkning, tror att de senaste månadernas ofta inflammerade debatt delvis hänger samman med vinterns minnesceremonier kring Auschwitz.

-Det har uppstått en "offer-konkurrens", beklagar han. Att vara ättling till ett offer av något slag har blivit ett medel att skaffa sig en social status.

Politisk front
En gruppering som kallar sig "Republikens infödingar" för samman slaveriet och koloniseringen i stort och går till angrepp mot "förtrycket och diskrimineringen som skapats av den postkoloniala republiken". Uppropet har skrivits under av både vänsterextremister, globaliseringsmotståndare, islamister och vissa som arbetar för de svartas sak i Frankrike.

-Syftet är att smälta samman ett antal rörelser för att skapa en radikal front och skapa en politisk masseffekt, konstaterar Pap Ndiaye.

-Problemet är att man genom att blanda samman allt inte ger några förklaringar utan gör det hela än mer obegripligt.

Konstitutionsutkast för Frankrike?

2005-12-04T14:10:00.000+01:00

Uppdateringen av den franska integrationsmodellen skulle mycket väl kunna hämta inspiration från kommunitärismen i den nya irakiska konstitutionen... (Följande post har jag ursprungligen skrivit på franska : den är inte utan intresse för den svenska integrationspolitiken.)

Jag vet att många demokrater och radikala i Irak och allmänt i mellanöstern alltid haft en intill relgiös vördnad för den franska integrationsmodellen. Våldsdsamheterna i Frankrike på sista tiden har emellertid bevisat till vilken grad den omtalade modellen har nedklassats och kommit ur bruk.

Modellens försvarare kommer naturligtvis att fortsätta med att förklara revolten i förortena detta år 2005 med hänvisning till den nyliberala ekonomiska globaliseringen (Toni Negri) och ofullkomligheterna i vardaglig republikanism (Olivier Roy). Dess försvarare från mer eller mindre högerextrema håll (denna Frankrikes Samuel Huntington t.ex; Alain Finkielkraut) kommer att hänvisa till identitätsfanatism, islamistisk fundamentalism och racism mot Fransmän och västvärlden.

I denna riktning, exemplifierar kontroversen "är de fransmän eller mot fransmän?" om bråkmakarnas identität de två positioneringarna. För de ena, vill dessa diskriminerade och uteslutna förortsungdomar endast vara fransmän och hitta tillbaka till sitt ljuva Frankrike. För de andra, hellt enkelt hatar dessa unga afro-arabo-muslimer Frankrike och allt som har med Frankrike att göra. I verkligheten förklarar varken den ekonomiska globaliseringen eller identitätsavdriften -- islamistisk, anti-västlig och annat --, i varje fall inte ensamma, varför våldsamheterna uppstår just precis i Frankrike.

Vilken modell skall man välja? Först, i motstats till en mycket bred opinion bland fransmän är kommunitärismen inte den dominerande modellen i de anglo-saxiska länderna. Ännu mindre i Sverige. Detta ord, med undantag för specialiserade statsvetare, har aldrig funnits i den svenska, snarare jakobina, monarkins språkbruk. Men allt är relativt naturligtvis – den enögde är kung i de blindas rike.

(Observera att, trots att vår integrationsmodell i grunden är fransk, så tolkar vi den något "anständigare"; alltså, behöver vi självklart varken avrätta några kungar eller låta våra invandrare leva utan tillgång till tvättstugor. Å andra sidan, om Rinkeby fortfarande kan framstå som en "lyckad integrationsmodell" med franska Le Figaro:s mått, så är Tensta t.ex inte längre någon invandraridyll precis i de svenska republikanernas ögon : arbetslöshet, kriminalitet och religiös fanatism påminner dem för mycket om förorterna i Frankrike.

Också, vi vet att det i dagens Sverige går sekulära sossar i täten för utbildningspolitiken och likaså för de socialdemokratiska kvinno-och ungdomsförbunden; jag syftar på de supersekulära sossarna i invandrarskinn. Liksom vi vet att en och annan sk "Vänstra stranden"-bloggare redan klagar att det är "för mycket" mångkulturalism i detta land. Islam, menar sådana sossar (Ekots lördagsintervju, 19 november), är fullt förenlig med demokrati, vilket naturligtvis är skönt att höra, men då måste demokrati vara identisk med sekularism insisterar de. Religion påstår de endast är en individuell privat sak, kanske rentav hemlig sak. All icke-sekularism, menar de vidare, är identisk med fundamentalistisk fanatism. Alltså finns det ingen plats för demokrati mellan sekularism och terror – en mycket egendomlig uppfattning indeed.)

Vad blir det kvar? Den liberala mångkulturalismen som praktiseras lite här och där, utanför Frankrike? i Förenta Staterna t.ex, anser man sig amerikan och muslim, amerikan och svart. Ja, såsom Esther Benbassa har konstaterat, "och"-et är väsentligt för medborgarskapet; "och"-et, vilket är officiellt bannlyst i Frankrike, går inte längre att kringgå. Som hon uttrycker det också, det ligger i de offentliga makthavarnas intresse "att räkna med" – men låt oss här inte glömma att systemet i Förenta staterna varken erkänner eller tillåter någon politisk representation för dess etniska och konfessionella grupper.

Att vara eller inte vara fransman är inte frågan, i verkligheten är en radikal uppdatering av franskheten nödvändig – Chirac talade om en fransk "identitätskris", om ett "djupt illamående" som måste hanteras med "rättvisa och fasthet". Det gäller att omdefiniera idén om Frankrike. Ja, vad tyckes t.ex om en republikansk mångkulturalism och inter-kommunitärism? Vad tyckes om en garanterad (konsociationell) politisk representation för alla identitätsgrupper, dock en sådan som är matchad med ett (agonistiskt) offentligt rum där alla identitäter fritt omdebatteras och ständigt ifrågasättas.

Vad säges om att tillämpa idéerna om "frihet, jämlikhet, broderskap" på inbördes relationen mellan Frankrikes kulturgrupper och trosamfund, med allt vad detta innebär i termer av kvoter – i parlamentet, regeringen, ekonomin, mm – och i temer av positiv diskriminering till fördel för de missgynnade identitätsgrupper? Vad tyckes om idén om det franska fosterlandet omdefinierat som de nämnda grupper-och samfunds lojalitet gentemot en viss hexagon, en viss kulturarena? Vad säges om idén om medborgarskap definierat i termer av både de minimala beskydd för individen som konsensusen hos grupperna/samfunden tillåter och maximala förpliktelser gentemot fosterlandet?

I min engelska blogg (april 2005), har jag en gång kommenterat historien om det libanesiska konstitutionella konfessionella systemet i följande termer – jag översätter :

Vi måste då medge att en stark modifikation eller hybridisering av den franska metropolrätten ägde rum på libanesisk koloniserad mark. (I emigranternas spår, har nu denna subversiva process nått själva metropolmarken, där mycket pengar och energy spends i dessa dagar för att tillbakavisa den nya spöke som förföljer Republiken eller det som fransmän, med strakt ogillande, kallar "kommunitärism".)

Nåväl, jag tycker att tiderna är mogna nog för att fullfölja denna hybridiseringsprocess : Uppdateringen av den franska integrationsmodellen skulle mycket väl kunna hämta inspiration, jag skojar inte, från kommunitärismen hos den nuvarande irakiska konstitutionen – därmed har jag inte sagt från federalismen hos den nyssnämnda konstitutionen utan från en stram konsociationalism med relativt centraliserad makt. På samma sätt som en lösare version av den franska republikanska modellen; en sådan version som bl.a byter ut den (absolutiska) sekularismkravet mot principen om samlevnad för alla kulturer och trobekännelser, skulle väl i sin tur rädda den irakiska konstitutionen.

Illusionen om den "politiska processen" i folkomröstningens Irak

2005-10-18T23:51:00.000+02:00

Nu är professor Jan Hallenberg ute och cyklar i Irak. Liksom det sunni Irakiska islamska partiet har han groteskt fel: amendemangprocessen ger sunniaraberna inga möjligheter till efterhandsändringar i författningen.

Dags igen för lite bloggning!

Gästen hos Agenda (SVT) i söndagsupplaga, professor i statskunskap vid Försvarshögskolan Jan Hallenberg, var uppenbarligen tillfredsställd med den sk "politiska processen" i Irak. Som han uttryckte det:

... så har ju sunniterna gett sig in i den politiska processen denna gång och jag tror att det blir väldigt viktigt ... att de gör det nästa gång. Ställer de i parlamentvalet och får en betydligt bättre representation än de haft i det här tillfälliga parlamentet, då har de i varjefall större mölighet att påverka situationen. Och då möjligen kan det bli ett positivt scenario istället.

Hallenbergs optimism hellt enkelt ekade den lätttrogenhet som det (sunni) Irakiska islamska partiet visade sent på kvällen i tisdags, när det annonserade att det hade nått en kompromiss med de shiitiska och kutrdiska ledarna om möjligheten för efterhandsändringar i konstitutionen. Uttalandet fick den mest inflytanderika sunniorganisationen i Irak, the Association of Muslim Scholars, att anse det Irakiska islamska partiet blivit offer för ett "bedrägeri" och att ändringarna enbart inkluderades för att vinna passage för föfattningen i lördags omröstning - partiet hade därmed lyckat skapa den tredje splittringen bland de sunniarabiska väljarna som redan hotade med bojkott eller ett enat "nej" till författingen.

Det är så att den kompromiss som godkändes av Iraks Nationella församling i onsdags faktiskt tillåter möjligheten för ett nytt parlament, vilket skulle träda i december, att föreslå förbättringar i författningen inom de första fyra månaderna som följer parlaments bildande. Dessa förbättringar skulle då presenteras för en nationell folkomröstning. Detta förklarar varför Ayad al-Samarraie, talesman för det Irakiska islamska partiet, var nöjd med "denna nya klausur som ger sunniaraberna ett enormt incitament att delta i decembervalen till det nya parlamentet, om inte för att försöka och få tillräckligt med parlamentplatser för att ändra författningen."

Men, det som varken al-Samarraie eller Hallenberg uppmärsammar - men har däremot poängterats i The New York Times t.ex - är att först om ändringen får stöd från parlamentmajoritet kan den då föreslås inför en nationell folkomröstning. Vilket betyder att även om varje sunniarab väljare hade röstat för författningsförslaget i lördags och även om varje sunniarab väljare röstar i de decemberplanerade parlamentvalen så kommer det inte på något avgörande sätt att räcka för att ändra författningen. Det måste bli så iom att sunniaraberna endast ugör 20% utav de röstberättigade i Irak. Alltså, kommer det sunniarabiska deltagandet i processen inte att räcka för att kunna överföra viktiga resurser, inkomster och politisk makt bort från kurderna och shiiterna och till sunniaraberna. Följande är exempel på de vilseledande tilläggen i författningsutkastet:

Några av de sista ändringarna i konstitutionutkastet.
Ratificerade och accepterade av
den Irakiska interimistiska nationella församlingen
den 12 oktober 2005
(endast tre dagar före folkomröstningsdagen).

1.The National Assembly will establish a committee of its members consisting of the main groups of the society at the beginning of its work. The committee will submit a report to the national assembly within a period of four months which includes recommendations for the necessary changes that could be taken on the constitution. The committee will be resolved after the decision on its proposals.
2. The changes suggested by the committee will be decided at once to the national assembly and will be considered ratified if the absolute majority of the members of the National Assembly approves them.
3.The changes decided by the National Assembly according to the paragraph 2 shall be submitted to the people in a referendum within a period of no more than two months beginning with the approval of the changes.
4. The referendum on the changed articles will be successfull in case the majority of the voters approves them and they are not rejected by two thirds of the voters in at three or more provinces.
5. Article 122 of the constitution (about the changes on the constitution) will be suspended until the changes mentioned in this article have been decided on.

Den sk "politiska process" som president Bush såväl som det Irakiska islamska partiet och professor Hallenberg är så fästa vid är en hopplös sådan: sunniminoritetens intressen i Irak kan på intet sätt tillgodoses genom någon enkel och konventionell majoritetsstyrning, utan de behöver konsociationella politiska mekanismer som innebär framför allt en förhandsförsoning och omfattande nationell kompromiss. (Mer om detta; om mina invändingar mot författingsutkastet och varför jag tror hellre på tät konsociation än lös federation, finns med i min engelska blogg.)

Ali kontra Chomsky

2005-04-06T19:42:00.000+02:00

Debatten mellan anhängare av motstridiga (antigen-eller) perpektiv på Irak; sunniarabiskt kontra chiitiskt, blir alltmer offentlig—behöver det sägas att huvudpersonerna här inte kan tänka sig något konsociationellt-patriotiskt alternativ? Konferensen i Stockholm den 4 april 2005 (Dramaten) var ett exempel på detta. Där uttryckte Tariq Ali, New Left Review:s, nämligen synpunkter på både de irakiska shiiterna och iranierna såsom "USA:s kollaboratörer". Han var till exempel inte det minsta glad över tal om Sistani som Nobelpris-kandidat. Tariq Ali nämnde aldrig Chomsky med namn--denne har tagit den motsatta ställningen i dessa frågor. Men Chomskys geopolitiska alternativ till USA:s dominans i regionen; hans idé om att satsa på något i stilen med den sk shiitiska halvmåne, har indirekt iallafall ifrågasatts av Ali.
Läs Chomsky-och andras texter här .

USA UT UR IRAK - demonstration

2005-03-10T00:11:00.000+01:00

Demonstration i Stockholm lördag 19 mars med deltagande från USA:s och Englands antikrigsrörelser:

USA UT UR IRAK

Ockupationerna av Irak och Palestina måste upphöra nu!
Bevara FN för fred - försvara folkrätten!
Inget svenskt stöd till USA:s krigspolitik

Samling kl 13.00 på Sergels Torg - avmarsch till USA:s ambassad.

Talare:
Mariam Osman Sherifay, riksdagsledamot (s).
Sköld Peter Matthis, ordförande Nätverket mot krig.
Alice Mahon, parlamentsledamot för Labour i Storbritannien, och viceordförande i Stop the war Coalition i England.
Lotta Hedström, riksdagsledamot (mp).
Efthikar Hashem Alhusainy, IrakSolidaritetKalle Larsson, riksdagsledamot (v).
Shora Esmailian, ordförande Nätverket bojkotta Israel.
Olof Buchard, Artister för fred.
Judy Linehan från USA, från organisationen "Military Families Speak out"

Förutom talarna kommer flera kulturinslag att äga rum i samband med manifestationen

Söndag 20 mars - ABF-huset Z-salen kl.10-16

Mot ockupation: Antikrigsrörelsen samtalar om ockuaptionerna i Irak och Palestina

Träff med antikrigsrörelsen i USA och England kl. 10.00-12.30

Alice Mahon brittisk parlamentsledamot (Labour) och viceordförande i brittiska Stop The War Coalition.
Judith Linehan från Military Families Speak Out (USA) och vars son tjänstgjort i Irak

Den svenska bojkotten av Israel

kl. 13.10-16.00

Medverkar gör:
Martin Smedjeback från Svenska Kyrkans HOPP-kampanj (Häv Ockupationen av Palestina), Bertil Högberg från f d Isolera Sydafrika kommitténs (ISAC), Shora Ismailian från Nätverket Bojkotta Israel samt representanter från International Solidarity Movement (ISM) och Judar för Israelisk Palestinsk fred (JIPF)

Arr: Nätverket mot krig, Nätverket Bojkotta Israel och ABF

På svenska: teorin om konsociationell demokrati

2005-02-04T22:27:00.000+01:00

I en uppsats om Afghanistan, daterad från 2002 (ladda ner PDF), redovisade Simon Matti på svenska för statsvetaren Arend Lijpharts kritik mot en-man-en-rösts styreform och för hans alternativa teori om konsociationell demokrati (Democracy in Plural Societies--A Comparative Exploration. London: Yale University Press, 1977). Matti skrev så här:

Dagens Afghanistan är, för att upprepa, ett samhälle uppdelat på flertalet etniska och religiösa grupperingar, mellan vilka starka motsättningar emellanåt råder. Denna beskrivning går väl ihop med Lijpharts definition av det plurala samhället som kännetecknas av segmentella klyftor vilka kan vara såväl religiösa och kulturella som etniska, språkliga eller ideologiska. Dessa klyftor är på många sätt helt åtskilda från varandra, vilket inte sällan innebär att viktiga delar av samhället, såsom media, skolor, politiska partier och intressegrupper, också är organiserande i linje med denna uppdelning (Lijphart 1977: 3t). Enligt Lijphart är det under dylika forhållanden svårt, men inte alls omöjligt, att skapa och uppratthålla en stabil demokrati. Det största hotet mot det vanliga demokratiska majoritetssystemet är att de allra flesta politiska frågor, i pluralistiska samhällen, betraktas som mycket viktiga och betydelsefulla av de olika grupperingarna/segmenten i samhället (Ibid.: 28). Eftersom majoritetssystemet på många sätt grundar sig på ett uteslutande av minoriteten hotar detta enigheten och stabiliteten i det demokratiska systemet och måste för att inte falla sönder i inbördeskrig ersättas av en annan form av demokratiskt system. Den samarbetesdemokrati (consociational democracy) som Lijphart presenterar grundar sig däremot på minoriteternas deltagande i det politiska beslutsfattandet och får därmed anses vara adekvat även för en eventuell afghansk demokrati.

Konsociationens fyra kriterier

Det sätt på vilket pluralistiska stater bör organiseras för att kraven på demokrati och politisk stabilitet ska uppfyllas kallar Lijphart, som ovan nämnt, consociational democracy. Denna form av regim kan delas upp i fyra, intimt sammankopplade, beståndsdelar. De olika delarna visar alla var för sig på den skillnad som råder mellan consociational democracy och det mer vanliga majoritetsstyret, vilket alltså inte är att rekommendera i pluralistiska samhällen då detta inte har möjligheten att överbrygga de samhälleliga diversionerna.

1. Grand coalition

Först och främst krävs införandet av ett regeringssystem utformat som en grand coalition av alla de olika segmentens politiska ledare (Lijphart 1977: 25). Denna försvarar alla minoriteters intressen genom att släppa in dem i det högsta beslutande organet och motverkar därmed splittringstendensema som kan uppkomma då en eller flera segment känner sig åsidosätta i beslutsprocessen. Tilliten mellan segmenten har också goda möjligheter att öka genom ett samarbete i en grand coalition, eftersom de politiska ledarna då har möjlighet att effektivt övervaka varandras intressen. Trots att en grand coalition skyddar minoriteternas intressen är inte detta tillräckligt eftersom beslut också måste tas genom majoritetsomröstning på denna högsta nivå och kan leda till att vissa minoriteters preferenser likafullt åsidosätts. Detta kan, enligt Lijphart, betraktas som oacceptabelt av minoriteten i fråga och utgöra ett hot mot det fortsatta samarbetet. Därför måste en grand coalition komplimenteras med ett ömsesidigt veto (Ibid.: 36).

2. Ömsesidigt veto

Vanliga argument mot vetorätten som politiskt instrument brukar kännetecknas av en rädsla för minoritetsförtryck samt en uttalad oro över att beslutsprocessen, genom ett flitigt användande av vetorätten, ska bli trögrörlig och långsam. På denna kritik svarar Lijphart att ömsesidigheten som präglar vetorätten kommer att innebära ett försiktigt utnyttjande av densamma. Segmenten som deltar i regeringsarbetet vet att var och en kan stoppa besluten med hjälp av sitt veto och denna kunskap ökar oftast viljan till kompromiss. Likaså tjänar inget segment på ett fullständigt dödläge i beslutsprocessen och kommer darfor att göra sitt yttersta för att undvika detta. Därigenom kommer vetorätten att förbli outnyttjad i de fiesta fall och har störst betydelse som en minoriteternas trygghetsförsäkring (Ibid.: 36ft).

3. Proportionalitetsprincipen

Den tredje beståndsdelen i en consociational democracy är proportionalitetsprincipen. Denna fyller två viktiga funktioner; för det första är det en effektiv metod för regeringen att dela ut finanser samt tillsätta statliga tjänstemän i rättvis proportion till de olika segmentens storlek. Regeringen kommer därmed undan en fråga som annars riskerar ställa till stora problem samt skapa spaänningar mellan samhällets grupperingar (Ibid.: 38f). Det andra, och viktigaste, användningsområdet för proportionalitetsprincipen är emellertid som reglerande för hur varje segment ska vara representerat i beslutsfattande organ. Lijphart skriver att: "not only should all significant segments be represented in decision-making organs, but they should also be represented proportionally." (Ibid: 39). Trots detta kommer naturligtvis de större segmenten att få ett visst övertag vid omröstningar i en grand coalition, men genom två olika varianter av proportionalitet kan dessa ojämlikheter övervinnas. Ett sätt är att låta de mindre segmenten vara överrepresenterade så att minoritetssegmenten når upp till samma röststyrka som majoritetssegmentet. En annan variant är paritet, detta innebär en fullständigt jämlik mandatördelning på alla segment, oavsett faktisk storlek, i de beslutsfattande organen (LiJphart 1977: 41).

4. Segmentalt självstyre

Slutligen tar Lijphart upp frågan om segmentalt självstyre och federalism som en sista viktig del av en consociational democracy och skillnad mot den traditionella majoritetsstyrda demokratin. Det segmentella självstyret är ett logiskt komplement till en grand coalition och innebär kort sagt att de olika minoriteterna ges fullt självstyre och bestammanderätt, liksom den verkställande makten, i sådana frågor som endast berör den sagda minoriteten. I övriga fråagor, som berör alla de olika segmenten och därmed är av gemensamt intresse, fattas besluten däremot av alla segmenten tillsammans enligt de principer som ovan framlagts (Ibid.:41).

Lijphart har mycket detaljerade och operationella definitioner för vad konsociationalism och federalism är för någonting. Han har också mått på i vad mån en konsociation är federalistisk och i vad mån en federation är konsociationalistisk. Vi får emellertid nöja oss här med Mattis följande beskrivning:

Federalism är en variant av det segmentella självstyret som även används i länder med en homogen befolkning. Den federala lösningen är särskilt tillämpbar då de olika segmenten också är geografiskt uppdelade och skilda från varandra. Kopplingen till den tidigare diskuterade proportionaliteten är starka eftersom den federala lösningen oftast innehåller inslag av minoriteters överrepresentation i parlamentet (Ibid.: 42f). Som exempel kan nämnas senatorssystemet i USA eller systemet med "länder" i Tyskland där alla delstater, oavsett storlek, har ett mandat i den ena av parlamentets tvåkammare.

Alltså ligger konsociationalism på libanesiskt sätt någonstans mellan de två proportionalitetsvarianter som nämns ovan. I denna-- klassiska--modell är två huvud segment i samhället, kristna och muslimer respektivt, jämlikt representerade i statens institutioner; dvs, oberoende av några faktiska statistiska styrkeförhålladen. Därefter tillämpas mer eller mindre samma princip internt för respektive samfund; dvs, för kristna maroniter och icke-maroniter, å ena sidan, shia-muslimer och sunniter, å den andra. Balanseringen fortsätter sedan djupare och mer eller mindre symmetriskt inom de underordnade sekterna.

Halva makten till hela Iraks sunniter

2005-01-28T09:23:00.000+01:00

Jag sympatiserar starkt med artikeln av författarna Åsa Linderborg och Erik Wijk om opinionsläget i Sverige, dvs med vad de själva väl beskriver som hyckleri från regeringens sida och handfallenhet från fredsrörelsens sida. Men samtidigt så sympatiserar jag med deras debattinlägg framför allt som en motvikt till det rådande opinionsläget. Med detta menar jag att stödet enbart för det väpnade motståndet, dvs motståndet såsom det ser ut nu, kommer inte att hålla i längden. Och då syftar jag inte enbart på den extremistiska aspekten i motståndet--alla de absolutister som vill rida på folkets uppror. Jag menar att författarna måste inse att det väpnade motståndet i huvudsaken är en arabsunni fenomen. De måste inse att shiabefolkningen å andra sidan har i huvudsaken valt en annan väg för "befrielse" från ockupanten, nämligen valurnorna. De måste till slut inse att dessa två "befrielsevägar" kommer oundvikligen i konflikt med varandra och att man, från freds-och solidaritets håll, måste därför ge ett mer övergripande svar. Jo, man måste inse att det här handlar om en komplex och dubbel konflikt, dvs dels en konflikt med amerikanerna och dels en konflikt irakierna emellan; dels en typisk kolonial och dels en snarare postkolonial konflikt och konfessionell sådan.

Författarna måste inse att båda grupperna har i sikte dels befrielse utåt för hela landet och dels, outtalad, hegemoni inåt för egna gruppen. Att de därför motarbetar varandra--jämför hur de brittiska kolonialisterna på 20-talet spelade sunniterna mot shiiterna och hur de amerikanska imperialisterna idag spelar shiiterna mot sunniterna istället. De ena vill faktiskt nyttja röstövertaget och den amerikanska taktiska välsignelse medan de andra försöker med våld och hoppfult vrida klockan till den fördelaktigare situationen förre invasionen. Ingendera gruppen ser verkligen till det gemensamma intresset; tills vi har fått bevis för motsatsen, är båda grupper i botten sekteristiska. Till exempel, sunnimotståndet skulle mycket väl kunna öppet förklara att det vill ha halva makten i hela landet för sunnimuslimerna, inklusive kurdsunniter. Det skulle i sin tur tvinga shiiterna att välja mellan att alliera sig med eller mot amerikanerna.

Våra freds-och solidaritets vänner i Sverige måste uppfinna den mobiliseringsformel, den långsiktiga sådan, som kan vara av nytta för båda irakiska grupperna istället för att tjäna enbart de ena eller de andra i sina separata och egoistiska strävanden. De måste uppfinna formeln som kan ena väpnat och politiskt motstånd--formeln för en godtagbar maktfödelning, ur båda parternas synvinkel men också och naturligtvis ur Irak-självständighets synpunkt.

Irak-kriget och Sverige: en hycklande regering och en handfallen fredsrörelse

2005-01-27T16:15:00.000+01:00

En hycklande regering och en handfallen fredsrörelse. Läs:

Vart tog motståndet vägen?
Åsa Linderborg och Erik Wijk
Tisdag 25 januari 2005

...
Men USA:s Sverigeambassadör, Charles A Heimbold, har en annan bild. I en intervju i Dagens Industri (22 mars) säger han: "Faktum är att jag har varit i kontakt med statsministern och vad jag hört är inte det som du refererar till. Vad jag hört är att statsministern är mycket angelägen om att inte anklaga USA för att bryta mot folkrätten " vår bild är att Sverige och svenskarna stödjer våra handlingar i Irak." Uttalandet har inte kommenterats i svensk press.
...
Enligt Freivalds och regeringen pågår det inte längre någon ockupation av Irak: "För att ett territorium ska anses vara ockuperat krävs att det kontrolleras av en fientlig styrka - något som i detta fall motsägs av inbjudan från Iraks interimsregering. Ockupationen kan med andra ord i rättslig mening sägas ha upphört, trots att de utländska styrkorna är kvar i landet."
...
Sverige sanktionerar anfallskriget och ockupationen även genom utnämningen av en ambassadör i Irak, Karin Roxman. Hon ivrar för svenskt näringsliv i Irak och säger att "ockupationen är slut", men jobbar från Jordanien, av säkerhetsskäl. Ett av regeringens motiv är just att man har industriella intressen att bevaka. USA har under senare år seglat upp som den största enskilda marknaden för svensk vapenexport med kontrakt på mångmiljardbelopp.
...
Den svenska regeringens hållning har bidragit till att Irak-frågan är en ickefråga i samhällsdebatten.
...
Den svenska fredsrörelsen har också ett ansvar. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen deltog inte i massdemonstrationerna 2003 eftersom man under föregående manifestationer retat sig på förekomsten av kopplingar till Palestinafrågan liksom på en och annan oanmäld talare. När vi ringer Svenska Freds för att fråga dem om deras hållning i Irak-frågan möts vi av en lätt aggressiv nervositet. Vi kopplas runt till folk som säger sig inte veta vad de har för hållning eller som inte vill uttala sig och som absolut inte vill bli citerade. Under senare år har Svenska Freds anammat en mer EU- och Natovänlig syn. Ekonomiskt gör sig organisationen alltmer beroende av UD. "Vi har alltid varit bra på att söka pengar", säger de när vi talar med dem, men de har inte sökt några bidrag från UD för något Irak-projekt - möjligheterna bedömer de som alltför små. Men om det kan de ingenting veta eftersom de inte har försökt. Lika kärva är Kristna Freds, som inte heller riktigt vet vad de har för Irak-linje och som absolut inte vill bli intervjuade om sitt förhållande till UD. Vi har i Sverige en fredsrörelse som förvandlats från folklig proteströrelse till en maktens rådgivare med stort beroende av regeringens medel. Även för dem är Irak en ickefråga. Antikrigsrörelsen äger också ett ansvar. Från att ha organiserat hundratusen demonstranter består Nätverk mot krig i dag av en handfull tappra 68:or som undrar vart alla människor tog vägen. Huvudförklaringen är kanske det fullbordade faktumets defaitism. En annan faktor är det allmänna Saddamhatet som gör rörelsen känslig även för absurda påståenden om att de som motsätter sig ockupationen önskar tyranniet tillbaka. Bristen på samarbetspartners i Irak är ett annat problem - det finns ännu ingen enad motståndsfront att stödja eller någon politiskt korrekt kraft att identifiera sig med.
...

"Vi måste stödja motståndet, kravet är att ockupanterna ska lämna landet". Läs:

Kan man försvara våldet i Irak?
Åsa Linderborg och Erik Wijk
Torsdag 27 januari 2005

...
Är den svenska attityden mindre fördomsfull och mer rättvisande? Knappast. I svensk debatt består motståndsrörelsen inte av annat än terrorister, saddamister, utländska jihadister, banditer eller bindgalna vildar. Och våldet dessa dagar i januari beskrivs som enbart syftande att stoppa valet - som om att hindra demokratin vore själva dess ändamål.
...
Oavsett om man var för eller emot USA:s angreppskrig, råder det i Sverige ett allmänt samförstånd om att USA måste stanna kvar i Irak, annars förvandlas landet till ett inferno av kaos och inbördeskrig. Denna uppfattning - som även är Vita husets - hyser såväl regeringen som den borgerliga oppositionen, vänsterpartiet och fredsrörelsen. Ingen tycks tänka tanken att ockupationen enbart ökar risken för inbördeskrig. I ett fritt Irak skulle det finnas ett realpolitiskt incitament för de stora befolkningsgrupperna att i första hand kompromissa med varandra. Däremot riskerar det av USA orkestrerade valet - med dess orättvisa och orealistiska förutsättningar - att bidra till söndringen på det viset att shiagrupper och kurder ser möjligheten att erövra makt med stöd av utländska trupper.
...
Trots detta måste man naturligtvis respektera dem som taktiskt ser valet som en möjlighet att på något slags demokratisk väg kasta ut USA, på samma sätt som man måste förstå dem som ställer sig utanför valet.
...
Oförmågan att se eller erkänna relevansen för annars självklara historiska och principiella paralleller bottnar även i islamofobin. Antipatin mot islam finns i varierande grad på alla nivåer i det svenska samhället, från höger till vänster. Vi västerlänningar hyser en oreflekterad tilltro till våra institutioner men känner enbart misstro mot de irakiska motståndsgrupperna. Men vilka är det egentligen som konkret bidrar till en säkrare värld? Är det vi som demonstrerar en stund inför ett hotande krig men genast efter krigsutbrottet accepterar kriget och ockupationen som ett fullbordat faktum bortom vårt inflytande? Är det den svenska regeringen och FN som av hänsyn till den stora makten tiger still och söker legalisera dess brott? Eller är det motståndskrafterna i exempelvis Falluja som sätter käppar i hjulet på det amerikanska krigsmaskineriet och hindrar dess Never Ending World Tour att dra vidare från land till land? Syrien, Iran, Venezuela, Zimbawbe, Kuba och Nordkorea har fått uppskov tack vare irakierna.
...
Krigsopinionen har böljat fram och tillbaka. Först var de flesta emot USA:s invasion. När Bagdad och Saddam föll, blev många försiktigt positiva. I dag är det åter comme il faut att vara emot kriget, eftersom det inte gick så snabbt och snyggt som samvetet önskade. Däremot är det inte opportunt att ta ställning för motståndsrörelsens principiella rätt att ta till våld mot ockupationsmaktens personal, egendomar och institutioner. Men det kan inte vara vår sak att döma vad som är rätt eller fel metod i motståndskampen. Vi föredrar personligen civilt motstånd eller andra metoder men vi menar att man även måste respektera det väpnade motståndet.
...

Se upp med Juan Coles Irak-bevakning!

2004-12-30T05:26:00.000+01:00

Juan Cole är partisk i sin "rapportering"; han har redan bestämt sig för de planerade USA-sponsrade valen i Irak. Han blindar helt enkelt för legitimiteten i valen och det inbördeskrig de kommer att innebära.

Cole har positionerat sig sekteriskt; dvs, han har tagit parti för den ena utav de två sekteristiska vägarna/återvändsgränderna till ett oberoende Irak: Sistanis politiska strategi kontra den väpnade Motståndets. Han blindar helt enkelt för mardrömmarna, för befolkningen, om fortsatt kolonialt välde och/eller omvänt konfessionellt förtryck riktat denna gång mot landets sunni "minoritet".

Cole medverkar aktivt för att rädda USA-planen för val i Irak. Han "prisar sig lycklig över och hjärtligt stöder" USA:s senaste initiativ syftande till att lägga undan för de bojkottande sunni araberna (kvot) platser i det parlement som kanske skall väljas den 30 januari. Hans egna förslag till antalet platser har skiftat från 20% till sk "generösa" 25%--sunni araberna utgör c:a 20% utav hela befolkningen, men sunni irakiernas antal totalt är c:a 40%, mot 60% Chiiter. Därmed kringår han Iraks konfessionella verklighet och nödvandigheten av en balanserande snarare än proportionerande representation av det irakiska samhällets två största och konkurrerande samfund.

Cole är etno-centriker i sitt sätt att försöka tvinga en amerikansk konstitutionell modell på den mellanösterska verkligheten: Först blir det en-man-en-röst baserade allmänna val till ett parlement, som sedan lagstiftar (med antagligen ett chiitiskt majoritetsbeslut) om någon övre kammare samt utser det senat som skall "representera" olika folkgrupper, eventuellt även religösa samfund, i landet. Annars är det andra, naturligare och mer verklighetsförankrade, konstitutionella alternativet den kristna-muslimska bi-konfessionella modellen från grannlandet Libanon—där är hälften av parlementplatserna kvotterade för den ena gruppen och den andra hälften för den andra gruppen, oberoende av de statistiska fakta om gruppens respektive storlek. Intressant här är att postkoloniala tänkare har även förespråkat ett liknande konstitutionellt system; en bi-nationell stat utan några inre territoriella gränser och med istället en mycket "positivt särbehandlande" lagstiftning, som lösning för den gamla konflikten i Israel/Palestina. Alltså, vad gäller visionerna om den framtida Irak kan man lugnt säga att Juan Coles och Edward Saids är minst sagt de motsatta.

Sist. Cole borde istället inrikta sig på att lätta för irakiernas strävan efter självbestämmande; han borde inrikta sig på att uppmuntra chiiter och sunniter till sammarbete mot ockupanten--politiskt, militärt, och framför allt långtsiktigt; han borde uppmana till bojkott utav alla val som inte garantera lika många parlamentplatser för båda konfessionerna. Jo, Juan Cole borde inse att "fifty-fifty" i politiskt inflytande i landet är enda garanti för seger mot inkränktaren och enda omsesidiga skydd mot inbördeskrig.

Gott 2005

2004-12-26T02:16:00.000+01:00

Omar Bouragba 1993

Vidarebefordrat från Fredskoalitionen-forum

2004-12-15T11:44:00.000+01:00

Om Irak-valen

Hej!

Visst är detta komplicerade problem men inte mer komplicerade än exempelvis Afghanistan vad det verkar.

Irakierna är kloka med en gammal vana att samarbeta, även om shiiterna i söder känner att de fått ta de största stötarna och ändå inte belönats med mer makt.

Saddams lycklades (som de andra arabledarna stödda av Väst) hålla samman landet med en blandning av morot (för egna släktingarna och generaler) och piska (mot upproriska kurder och ayatollor). Och onekligen var det ett smart drag av honom att redan under -90talet vända sig till shiiterna och islam när han insåg vart det hela lutade. Och via stöd till självmordsbombarfamiljer i Palestina ytterligare vinna propagandasegrar i arabvärlden.

Dessutom förde han över vissa statsfunktioner till de olika stammarna för att förbereda för något slags gerillakrig och vad jag förstår blev väl shia/sunnisamarbetet i shurakommittéerna förberett redan då?

Nåja, detta krig kan naturligtvis amerikanarna inte vinna, men till vilka ytterligare förluster för det irakiska folket? Jag talar inte bara i döda och lemlestade utan den totalförstörda infrastrukturen och det kontaminerade dricksvattnet som fylls på även av rester av utarmat uran. Uran som redan idag ger bröstcancer och spädbarnsdeformationer.

(Jag undersöker förresten nu i förstudie för Gröna Korsets räkning om en internationell konferens i frågan kan anordnas, tills rena saneringsåtgärder, utbildningsinsatser, vattenreningsåtgärder, hälsoinsatser i övrigt kan sättas in som t.ex efter Tjernobyl)

Alltså vad göra? Naturligtvis tänker inte amerikanarna med världens största ambassad med bödeln Negroponte i spetsen frivilligt släppa detta krigsbyte. Utan siktar in sig på en Aghanistanlösning.

Vad USA med allierade hittills uppnått överträffar idag Saddams värsta jävligheter med råge. Varje irakier betraktas som en potentiell fiende som man helst föredrog se död förutom förstås de egna feta regeringsimporterna.

Jag vill minnas att någon i panelen under Världstribunalen i Stockholm ville vara rättvis ("å ena sidan, å andra sidan") mot USA i Irak och sa "men folket har i varje fall fått åsiktsfrihet".

Men knappast frihet och säkerhet för sina liv, skulle man lugnt kunna tillägga och påminna om hur mediciner och sjukvård idag nekas Falludja som återigen terrorbombas. Och ev massmedia hindras insyn.

1. Ockupationen är olaglig.

2. Ockupanterna har uppträtt något så hänsynslöst mot befolkningen att nu alla begriper att de själva inte har något att hämta från USA med sin avsikt att sälja ut och plundra landet., även i fortsättningen.

3. Det sk valet sker på ockupanternas villkor i samarbete med bl.a iranska religiösa krafter och kollaboratörer i Kurdistan.

4. Och det största motståndet kommer från sunnidominerade grupper, eftersom dessa antagligen kommer att förlora mest i sammanhanget.

Den svenska utrikesministern Freivalds i EKOTs lördagsintervju den 20 nov? motiverar Sveriges ställningstagande med FNs 8 juniresolution (vilket andra länder anser inte behöver motsäga krigets illegalitet)

CITAT FREIVALDS

"Amerikanarna har nu ett ansvar att se till att valen kan äga rum när nu den temporära regeringen bett dem stanna kvar och utföra sina uppgifter. Men utan att ta till övervåld.och då bekämpa de våldsamma rörelserna. De måste rensa bort motståndet för att kunna genomföra valen och det är bra att de håller fast vid besluten.

Att dra sig ur bara för att man misslyckats, det kan man heller inte göra. För man har ett ansvar för målet är att få fram en legitim regering. Det är viktigt att komma vidare och få en legitim regering så att uppbyggnadsprojektet kan börja," SLUT VALDA CITAT

Detta är onekligen ägnat att förblinda den svenska opinionen. I det har de svenska REGERINGarna alltid varit skickliga. Att låta som om kriget handlar om något slags humanitärt projekt.

Och "vår" svenska MEDIA drar sitt strå till stacken genom att i tid och otid göra antydningar om "terrorister" (helst utländska sådana).

ALLTSÅ finns det mycket att bita i när det gäller vår egen motpropaganda. Det måste vara vår huvuduppgift framöver, då ändå 98% av den irakiska befolkningen söder om Kurdistan vill ha bort amerikanarna. Men hur ser de på valen? Där är bilden idag inte entydig, särskilt då Sistani lägger sin uppmaning att rösta i vågskålen.

Jag tror det finns nog med kloka irakier som absolut inte vill låta sig splittras men när det nu kommer till valfrågan skrev Juan Cole att vissa shiitiska ledare låtit antyda att de efter en seger kunde komma att kasta ut amerikanarna.

Intressant tanke något det vore bra att få en större inblick i liksom vad det skulle kunna innebära för övriga folkgrupper

Tack för dina egna intressanta tankar!

hälsar
/Ingrid

Postad till Fredskoalitionen-forum den 12 dec. 2004 av Ingrid Ternet

Hur det går till...

2004-12-04T14:41:00.000+01:00

Min anonyma kommentator frågar hur man går från två stater till en bi-nationell stat... Först vill jag hänvisa till Chomskys argumentation för varför tvåstatsutgångspunkten är mer realistisk (debatten kan man följa bl.a. på ZNet). Märk bara att denna omväg inte är lika nödvändig i det irakiska fallet t.ex, där den "saidska" modellen kan mer direkt träda i kraft. Min egen poäng här är att vägen går via två stater snarare än via en-man-en-röststaten och den bedrägliga sekulär-enhetliga lösningen--min uppfattning är att denna utopi inte äns är eftersträvbar och att denna västerländskt importerade komponent rentav saboterar fredsansträngingarna i området. Varför den här vägen? Jo, därför att i både tvåstatslösningar och bi-nationella lösningar finns en gemensamm plattform som saknas helt i fallet för den enhetliga sekulära staten: i de två första fallen har grupprättigheter företräde framför individuella rättigheter, vilket är en säkerhet mot inte minst demografisk turbulens och eventuellt omvänt gruppförtryck. Slutligen menar jag att de just eventuella om inte oundvikliga territoriella låsningarna--frågan om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sina hem på israelisk mark och frågan om de judiska bosättningarna på palestinsk mark--kan såsmåningom få en smidigare lösning genom federalistisk och milletsystem-liknande hantering. Jämför med hur kristna och muslimer lever i dagens Libanon.

Bush, bäst på att sekularisera världen

2004-11-24T16:11:00.000+01:00

Visst har Christopher Hitchens rätt, liksom hans beundrare bland de svenska bloggarkollegorna, i att Bush är sas bäst på att sekularisera världen. Och visst handlar War On Terror mycket om aggressiv liberal sekularisering och på intet sätt om att tillåta demokratiskt självbestämmande för folken i den postkoloniala världen. För Christopher Hitchens och alla som tror på Bush's Sekulära Triumf finns det, mellan våldsam islamsk fundamentalism och våldsam sekulär fundamentalism, rum för varken fred eller kommunitär demokrati och hygglig postkolonial islam.

EDWARD SAID OCH BÖRDAN I HANS RESA

2004-11-19T16:11:00.000+01:00

Tvåstatslösning tyckes vara den enda realistiska vägen till Saids ideal om en binationell stat i Israel/Palestina i framtiden. Under tiden måste Saids realistiska utopi omformuleras i entydigare icke-sekulära termer, om den någonsin skall bli attraktiv för både israeler och palestinier.

***

När de kristna intellektuella introducerade sekularismens idé i Mellanöstern så översatte de felaktigt ordet sekularism till arabiska. Om det var naivt felaktigt eller demagogiskt felaktigt kan man spekulera om. Resultatet blev den arabiska termen al’ilmânia som betyder bokstavligen "det vetenskapliga synsättet", vilket i och för sig inte är helt främmande för begreppet sekularism men desto inte mindre långt ifrån identiskt med det. Något utav denna lokala föreställning har länge hängt kvar med och även blivit en integrerande del i det arabiska intellektuella bagaget.

Den bortgångne och utav oss alla så mycket älskad Edward Said var inget undantag. Hans närmast fetischerande bruk utav ordet sekularism fortsätter att förvåna och skapa förvirring, inte minst bland de svenska läsarna. Ja, även han kallar det vetenskapliga "sekulära". Naturligtvis har "det vetenskapliga synsättet" specifierats och ordentligt radikaliserats i detta sammanhang. Det "sekulära" i Saids alldeles speciella språkbruk kom att beteckna inte bara sann intellektualism, anti-dogmatism, kritisk oppositionell praxis, utan s.a.s. ett helt kunskaps-teoretiskt program--världslighet, tvivel, utanförskap, ironisk hållning till sanning, anti-essentialism, anti-konsensus, systematisk misstänksamhet mot kulturfenomen, för att nu nämna några aspekter.

Med detta sagt, behöver inte programmet översättas, vilket förekommer i Saids eget teoretiserande, till en bestämd politisk filosofi, såsom anti-nationalism, anti-kommunitärism, anti-identitetspolitik, hybriditet, kosmopolitism och liberal individualism. Historisk-epistemologisk "sekularism" behöver inte nödvandigtvis innebära etisk-politisk sekularism.

Bedömningen utav Saids hållning i sekularismfrågan behöver på intet sätt utgå ifrån dennes litterära kriticism och personliga definition för det sekulära utan från sekularism i vanlig juridisk, institutionell och konstitutionell mening. Med andra ord, allt bedömaren behöver här är att iakta Saids konkreta politiska aktivism. Alltså skall man inte blunda för Saids självklara inter-nationalism, multikulturalism, (palestinsk inte minst) identitetspolitik, inter-konfessionalism och postkolonial kommunitärism.

***

Fred Dallmayr (1997, 50-52), politisk teoretiker, en gång kommenterade de uppkommande tema hos Said: flykt (exodus) och exil från identitet; den diasporiska tillvarån under eller bortom rumsliga och tidsliga ansträngningar; kulturkritikern som intar rollen av en kosmopolitisk vandrare och fritt svävar igenom tid och rum. Dallmayr ville nämligen veta de politiska följderna utav Saids underskrift på nomadismen:

What concrete consequences are entailed, for example, in the present Near East situation? Are Palestinians now asked to abandon their quest for a homeland and remain content with refugee camps--or with a complete dispersal into diasporic existence? Would a similar advice be offered to the Kurds or American Indians? As it seems to me--and Said would probably agree--it is always an awkwardly embarrassing matter to preach poverty to the poor or homelessness to the homeless. The message is particularly embarrassing in the present global situation, a setting dominated (as Said insists) by an imperial identity bent on homogenizing and standardizing the world. Cutting loose from local moorings, in this setting, means precisely to aid and abet this process of homogenization--that is, the production of a global nondistinction or sameness. But, if all people are the same and substitutable, then what difference does it make if the world is governed from a hegemonic center (say America)...?

F. Dallmayr drog den optimistiska slutsatsen att "hybriditet"-tänkandet gjorde endast ett obetydligt intryck på Saids engagemang. Att Said inte lät sig dras vare sig till inskränk exklusivism eller globalt kringflackande. Så, enligt Dallmayr, när det kom till kritan tog Said bestämt sida mot den självbelåtna och irrande intellektualismen:

"It would be the rankest Panglossian dishonesty," Said concedes, "to say that the bravura performances of the intellectual exile and the miseries of the displaced person or refugee are the same" or of the same order; for clearly there is a vast difference between "the optimistic mobility, the intellectual liveliness, and the logic of daring" marking the "various theoreticians on whose work I have drawn" and on the other hand "the massive dislocations, waste, misery, and horrors endured in our century's migrations and mutilated lives."

Said var verkligen försiktig även då, liksom när han diskuterade "hybriditet och arabisk identitet" med Stephen Sheehi (Al Jadid magazine, Vol. 4, no. 22, Winter 1998). Han var noga med att sätta den ofrivilliga fakta utav hybriditet mot dess utopiska norm:

-- In many of your more recent works and talks, which I have heard, you seem to be stressing the notion of “hybridity” which is really important in responding to claims of authenticity by essentialist nationalists.

"Well, it is not necessarily authenticity only. It’s some notion of purity."

-- Right, essentialism.

"Right. I mean you can be hybrid and authentic at the same time."

-- I guess that is where I am going. I like the notion of hybridity but a facile reading of it offers a sort of Kantian utopianism that erases, say, the violent process of becoming that hybrid. So how does one talk about hybridity without emptying it out of that very process?

"I don’t think you can. There are people who do, like Homi Bhabha in a completely theoretical way. I don’t. The various historical processes which include imperialism, that would include crossing boundaries, migration, genocide, all of these collective experiences of involuntary or forced uprooting and dislocation, contribute to this, not some utopian idyllic state. I just don’t believe that. I am very profoundly historical in that respect. So I try to talk about it very rarely and I use it to refute those that say ‘let us return to original whatever’, original Islam, original Swedishness."

Här bör man påminna anhängarna för sekularism, "hybriditet" och liknande om Saids inställning i Kosovofrågan till exempel (Protecting the Kosovars, The Treason of the Intellectuals)—liksom Noam Chomskys och Pierre Bourdieus för den delen. Said, utan att för den skull för det minsta skona NATO/USA:s bombningar av Serbien, har faktiskt stått för Kosovoalbanernas krav på självbestämmande och inget annat:

It was imperative that the NATO bombing should stop, and a multiparty conference of all the peoples of former Yugoslavia be called to settle differences between them on the basis of self-determination for all, not just for some, or for some at the expense of others.

***

Said har alltid avvisat tanken på en enhetlig sekulär stat i Israel/Palestina som lösning för konflikten i Mellanöstern. Han räknas till de första framträdande palestinier som anammade idén om tvåstatslösning och, i hans fall sedan 70-talet, argumenterade för erkännandet utav Israel—PLO tog formellt ställning för först vid det Palestinska Nationella Rådets möte, 1988.

I artikeln The One-State Solution, 1999, började Said förespråka en icke-territoriell etnisk-konfessionell federalism; en enda stat för både israeler och palestinier. Den binationella, icke-sekulära, federala staten skulle omvandla rivaler till kompanjoner och tillåta varje sida att uttrycka sin nationella identitet utan att utesluta eller förtrycka den andra:

The beginning is to develop something entirely missing from both Israeli and Palestinian realities today: the idea and practice of citizenship, not of ethnic or racial community, as the main vehicle for coexistence. In a modern state, all its members are citizens by virtue of their presence and the sharing of rights and responsibilities. Citizenship therefore entitles an Israeli Jew and a Palestinian Arab to the same privileges and resources. A constitution and a bill of rights thus become necessary for getting beyond Square 1 of the conflict because each group would have the same right to self-determination; that is, the right to practice communal life in its own (Jewish or Palestinian) way, perhaps in federated cantons, with a joint capital in Jerusalem, equal access to land and inalienable secular and juridical rights. Neither side should be held hostage to religious extremists.

Observera bara att han kallade då de gemensamma, minimala, federala medborgerliga rättigheterna felaktigt för "sekulära", dvs felaktigt när man talar inom ramen för sk konsociationella demokratier--en rättsteoretiker som John Rawls skulle alldrig göra så.

Interjuvad av Mark LeVine samma år, försvarade Said multikulturalismen:

I'm very pleased to register myself under the banner of multiculturalism, not as a pastime or academic slogan, but rather as a way to work with others who are jammed together with me on a tiny territory—to bring it now to Palestine and Israel—and who so far have managed to survive by denying the full historical and political existence of the other. So I think multiculturalism can be consonant with ideals of emancipation and enlightenment if it's applied to concrete situations in which people of different cultures have not been able to live together peacefully, but in my opinion can.

***

I intervjun med den israeliske journalisten Ari Shavit, My right of return (18 augusti, 2000), gjorde Said ännu tydligare hur illa han tyckte om tal om sekulära stater i Israel/Palestina.

--Two years ago you wrote an article in The New York Times endorsing a one-state solution. It seems you've come full-circle - from espousing a one secular-democratic-state solution in the '70s, to accepting the two-state solution in the '80s, back to the secular-democratic idea.

"I would not necessarily call it secular-democratic. I would call it a bi-national state. I want to preserve for the Palestinians and the Israeli Jews a mechanism or structure that would allow them to express their national identity. I understand that in the case of Palestine-Israel, a bi-national solution would have to address the difference between the two collectives."

I samma intervju hänvisade Said till den ottomanska milletmodellen som alternativ till den västerländka sekularismen.

--So what you envision is a totally new situation in which a Jewish minority would live peacefully within an Arab context?

"Yes. I believe it is viable. A Jewish minority can survive the way other minorities in the Arab world survived. I hate to say it but, in a funny sort of way, it worked rather well under the Ottoman Empire, with its millet system. What they had then seems a lot more humane than what we have now."

--So as you see it, the Jews would eventually have a cultural autonomy within a pan-Arab structure?

"Pan-Arab or Mediterranean. Why should it not include Cyprus? What I would like is a kind of integration of Jews into the fabric of the larger society, which has an extraordinary staying power in spite mutilation by the nation-state. I think it can be done. There is every reason to go for the larger unit. The social organization that would be required is something I haven't really pondered, but it would be easier to organize than the separation that Mr. Barak and his advisors dream of. The genius of Arab culture was catholicism. My definition of pan-Arabism would comprise the other communities within an Arab-Islamic framework. Including the Jews."

***

Slutligen, i en intervju med Kairotidningen Al-Ahram – bara 15 månader fore hans bortgång - föreslåg Said att det

nu var upp till oss (palestinier) att projicera idén om samlevnad I två stater som har naturliga relationer till varandra på suveränitet-och jämlikhets basis.

Därmed godkände han implicit det avtal som träffades i Genev en kort tid efter hans död. Därmed åter slöt han sig till Noam Chomsky’s hållning. Och därmed insåg han att tvåstatslösningen var den enda realistiska vägen till idealet om en bi-nationell stat. Det vore alltså fel att tro att Edward Saids kamp handlade om att sekularisera världen; hans kamp livet ut handlade om självbestämmande åt alla världens folk, inklusive förstås det palestinska folket. I varje fall så var detta Edward Saids uppenbara politiska arv till den postkoloniala världen.

POSTKOLONIALT... PÅ SVENSKA !

2004-11-10T18:15:00.000+01:00

ABF-huset, Stockholm, 17 november klockan 09:00

Said på svenska

Edward Said är en ständig utmaning. Hans inflytande och betydelse är svår att överskatta. Den skarpa polemiken i Palestinafrågan, den banbrytande boken Orientalism och en radikal politisk filosofi som spränger alla krav på lojalitet och konformism. Akademiker, intellektuell och aktivist. År 2003 dog Said. Arvet är stort. På vilka sätt är han viktig i svensk debatt och forskning? I ett läge präglat av Kriget mot terrorismen, revolutionär islamism, konflikten mellan rasdiskriminering och mångkultur samt Europas växande murar mot omvärlden vill vi se samtiden ur Saids perspektiv.

Paulina de los Reyes och Shahram Khosravi: "Diaspora, hemlöshet och det kosmopolitiska som individuell och kollektiv erfarenhet". Klas Gustavsson: "Sanning, kunskap och makt hos Said". Med kommentarer från Annika Olsson och Lars Mikael Raattamaa. Amanda Peralta: "Said och den intellektuelles uppdrag". Med kommentarer från Katarina Mattsson och Stefan Jonsson. Masoud Kamali och Klas Grinell: "Orientalism efter 11 september". Samtalsledare: Per Wirtén

Läs mer om programmet här.

Onsdag 17 november, klockan 9.00-16.00
ABF-huset, Sveavägen 41,
Stockholm
Program och anmälan: wirten@arenaek.se

Arrangörer:
Arenagruppen, Centrum mot rasism och ABF Stockholm.

Världstribunalen om Irak, 13-14 nov. i Stockholm.

2004-11-10T15:02:00.000+01:00

En svensk session för Världstribunalen kommer att hållas i Stockholm, 13-14 november 2004, ABF-huset kl. 9-16. Läs uppropet för den svenska tribunalsessionen som publicerades i Aftonbladet den 29 september. Läs mer här.

Hans Blix skyldig för eländet i Irak, säger inspektör Scott Ritter

2004-11-02T10:49:00.000+01:00

The Guardian Monday November 1, 2004

"Kriget mot Irak har gjort oss till moraliska fegar. Mer en 100,000 irakier har dött - och var är vår skam och vrede?" Det skriver Scott Ritter* som skyller mycket starkt på Hans Blix och rollen han spelat i det hela.

/.../
There are many culpable individuals and organisations history will hold to account for the war - from deceitful politicians and journalists to acquiescent military professionals and silent citizens of the world's democracies. As the evidence has piled up confirming what I and others had reported - that Iraq was already disarmed by the late 1990s - my personal vote for one of the most culpable individuals would go to Hans Blix, who headed the UN weapons inspection team in the run-up to war. He had the power if not to prevent, at least to forestall a war with Iraq. Blix knew that Iraq was disarmed, but in his mealy-mouthed testimony to the UN security council helped provide fodder for war. His failure to stand up to the lies used by Bush and Blair to sell the Iraq war must brand him a moral and intellectual coward.
/.../

*Scott Ritter was a senior UN weapons inspector in Iraq between 1991 and 1998 and is the author of Frontier Justice: Weapons of Mass Destruction and the Bushwhacking of America.

Läs hela artikeln

Nej till pan-Europa, för ett icke EURO-centriskt Europa

2003-09-03T10:00:00.000+02:00

-----------------------------------------------------------------------------
3 / SEPTEMBER / 2003

Nej till pan-Europa,

för ett icke EURO-centriskt Europa

Jag har fullt förståelse för de som reagerar så kraftigt mot USA:s agerande och dominans; de som utav hjälplöshetskänsla och desperationen kan tänka sig ingå oheliga pakter med pan-europeanismens storskaliga nationalism. Jag förstår också de som tror sig tänka "taktiskt" när de vill uttnyttja de motsättningar som västmakterna visat under irakkrisen. Men jag har svårt för de som har klart för sig det politisk-ideologiska i EMU-utspelet, som har klart för sig faktum att EMU inte är en fråga om billigare spagetti, och ändå vill bekämpa monstret med att skapa ett monster till. Jag förstår inte de som vill överge möjligheten av kontrollerbara små stater för monstruösa ting. Motvikt! Visst behövs det göras någonting, visst behövs det alternativ, men inte ska man behöva gå och skriva under vilket somhelst europaprojekt, inte under EMU-och det federala superstatprojektet i alla fall.

Hur mycket sanningshalt ligger det i påståendet att EMU/EU är ett fredsprojekt? Kan man verkligen från viljan en gång hos tyskarna och fransmäm att sluta fred (eller ingå allians) med varandra härleda att denna fred skall omfatta hela världen, inklusive den postkoloniala världen? Jag tror att små stater är ändå den enda säkerhet vi har för en fredlig framtid. Vad gäller frågan om ett enat och inåt demokratiskt Europa kan utgöra någon sorts garanti mot varje sorts angrepp utåt så vill jag svara: Men har demokratin i Amerikas Förenta Stater hindrat sådana angrepp utåt och var inte de flesta kolonialmakter faktiskt demokratier? Överhuvudtaget, tror jag, superstaten är knappast något bättre alternativ till mängden samlade små stater.

Dessutom är motsättningarna mellan EU och USA ytterst sekundära och handlar främst för de europeiska makterna att framstå som en värdig "junior partner". Tänk på hur Europa (inklusive Sverige) ändrade sig och önskade lycka till när kriget hade väl satts i igång i Irak, eller på hur de började legitimera ockupationen retroaktivt. Glöm inte att från Marshallplanens tid och framåt så hade USA faktiskt bokstavligen kläckt EU-projektet--tänk på att (lögnhalsen) Blair också vill ha EMU. Och glöm inte att det kommer alltid att finnas, inte bara klassiska atlantister som Storbritanien, men även andra, sådana som de hungriga streberstater som amerikanerna har döpt till det "Nya Europa".

Men, finns det ingenting som kan göras för att hålla de amerikanska bedrifterna? Är det helt kört för europaidén. Är allt som luktar Europa bara pest? Bör Sverige hålla sig till strikt neutralitet?

Jag tycker att Sverige skall hålla sig till tids- och uppgiftsbegränsade allianser med EU, syftande till att motverka dominanstendenserna i världen. Sverige skall kunna utveckla ett kon-federalt förhållande till EU, med fullt förbehåll utav sin självbestämmanderätt. Man skall kunna ha ett förhållande där Sverige och lika sinnade länder ingår i en "osymmetrisk federation" med EU--i stilen med québecanernas krav gentemot den kanadensiska federationen. Sverige skall kunna hålla sig till en europeisk "identitet" som slår vakt om den strikta mångfalden, inte bara ute i världen men i själva Europa och inom varenda europeisk stat. Detta därför att det, i min mening, enda övertygande alternativa Europa är ett postmodernt Europa, borttom allt som är 1800 och 1900 tals stora centralistiska modernistiska projekt.

Slutligen, jag tror inte att det är vår--de svenska invandrarnas--hållning i europafrågan men väl vår hållning i neutralitetsfrågan som måste ses över. Jo, så här lyder min fråga till oss alla: I en värld där en ensam hegemon härjar fritt; i en tid då det finns endast en supermakt och ett imperium; i en värld där de anglo-amerikanerna får våldta det ena landet efter det andra; vad har i en sådan värld och i en sådan tid neutraliteten och alliansfriheten egentligen att skaffa? I ett sådant läge av ytterst ojämn kamp valet, tror jag i alla fall, står endast mellan begäret/frestelsen (regeringarnas) att gå över till segrarsidan eller viljan/plikten (hos folken) att stötta motståndarsidan.

Mohammed Ben Jelloun

-- Statsvetare, postkolonialist och aktiv för ett irakiskt demokrati-och självbestämmande.

Meet the Real WMD Fabricator: A Swede Called Rolf Ekeus.By ALEXANDER COCKBURN

2003-08-02T10:00:00.000+02:00

-----------------------------------------------------------------------------
2 / AUGUSTI / 2003

Meet the Real WMD Fabricator:
A Swede Called Rolf Ekeus

By ALEXANDER COCKBURN

Week after week Bush and his people have been getting pounded by newly
emboldened Democrats and liberal pundits for having exaggerated the threat
posed by Saddam Hussein and his still-elusive weapons of mass destruction.
One day CIA director George Tenet, is hung out to dry; the next it's the
turn of Paul Wolfowitz's platoon of mad Straussians. The other side of the
Atlantic, the same sort of thing has been happening to Tony Blair.

They deserve the pounding, but if we're to be fair there's an even more
deserving target, a man of impeccable liberal credentials, well respected in
the sort of confabs attended by New Labor and espousers of the Third Way. I
give you Rolf Ekeus, former Swedish ambassador to the United States and,
before that, the executive chairman of the United Nations Special Commission
(UNSCOM) on Iraq from 1991 to 1997. These days he's chairman of the
Stockholm International Peace Research Institute, a noted dovecote of the
olive branch set.

In the wake of the first Iraq war it was UNSCOM chief Ekeus, exuding
disinterested integrity as only a Swede can, who insisted that Saddam
Hussein was surely pressing forward with the manufacture of weapons of mass
destruction. It was Ekeus who played a pivotal role in justifying the
continued imposition of sanctions, on the grounds that these sanctions were
essential as a means of applying pressure to the tyrant in Baghdad.

In 1996 Ramsey Clark, former US Attorney General, and a leading critic of
the indiscriminate cruelty of these sanctions, wrote an open letter to Ekeus
beginning thus: "Dear Mr. Ekeus, How many children are you willing to let
die while you search for 'items' you 'are convinced still exist in' Iraq?
Every two months for the past half year, and on earlier occasions, you or
your office have made some statement several weeks before the Security
Council considers sanctions against Iraq which you know will be used to
cause their continuation This cruel and endless hoax of new disclosures
every two months must stop. The direct consequence of your statements which are used to justify continuation of the sanctions against Iraq is the deaths
of hundreds of thousands of innocent and helpless infants, children and
elderly and chronically ill human beings."

Despite many such furious denunciations, till the day he handed over his job
as UNSCOM chief to the more obviously suspect and disheveled Australian,
Richard Butler, Ekeus continued in the manner stigmatized by Clark and
others. US ambassador to the UN Madeline Albright notoriously said to Lesley
Stahl of CBS, of the lethal sanctions which killed over half a million Iraqi
children, "we think the price is worth it", but Ekeus was the one who
furnished the UN's diplomatic cover for that repulsive calculus.

It's fortunate for Ekeus's reputation among the genteel liberal crowd that
public awareness of what he really knew about Saddam's chemical, biological
and nuclear weapons is still slight. In fact Ekeus was perfectly well aware
from the mid-l990s on that Saddam Ussein had no such weapons of mass
destruction. They had all been destroyed years earlier, after the first Gulf
war.

Ekeus learned this on the night of August 22, l995, in Amman, from the lips
of General Hussein Kamel, who had just defected from Iraq, along with some
of his senior military aides. Kamel was Saddam's son-in-law and had been in
overall charge of all programs for chemical, biological and nuclear weapons
and delivery systems.

That night, in three hours of detailed questioning from Ekeus and two
technical experts, Kamel was categorical. The UN inspection teams had done a
good job. When Saddam was finally persuaded that failure to dispose of the
relevant weapons systems would have very serious consequences, he issued the
order and Kamel carried it out. As he told Ekeus that night, "All weapons,
biological, chemical, missile, nuclear, were destroyed." (The UNSCOM record
of the session can ne viewed at
http://www.fair.org/press-releases/kamel.pdf). In similar debriefings that
August Kamel said the same thing to teams from the CIA and MI6. His military
aides provided a wealth of corroborative details. Then, the following year,
Kamel was lured back to Iraq and at once executed.

Did Ekeus immediately proclaim victory, and suggest that sanctions could be
abated? As we have seen, he did not. In fact he urged that they be
intensified. The years rolled by and Iraqi children by the thousand wasted
and died. The war party thumped the drum over Saddam's WMDs, and Kamel's
debriefings stayed under lock and key. Finally, John Barry of Newsweek
unearthed details of those sessions in Amman and in February on this year
Newsweek ran his story, though not with the play it deserved. I gather that
when Barry confronted Ekeus with details of the suppressed briefing, Ekeus
was stricken. Barry's sensational disclosure was mostly ignored.

And Ekeus's rationale for suppressing the disclosures of Kamel and his
aides? He claims that the plan was to bluff Saddam and his scientists into
further disclosures. Try to figure that out.

For playing the game, the way the US desired it to be played, Ekeus got his
rewards: a pleasing welcome in Washington when he arrived there as Swedish
ambassador, respectful audiences along the world's diplomatic circuits. To
this day he zealously burnishes his "credibility" with long, tendentious
articles arguing that Bush and Blair had it right. He betrays no sign of
being troubled by his horrible role. He will never be forced to squirm in
hearings by Democratic senators suddenly as brave as lions. He won't have to
wade through raw sewage to enter the main hospital in Baghdad and watch
children die or ride in a Humvee and wait for someone to drop a hand grenade
off a bridge and blow his head off.

Today he grazes peacefully in the tranquil pastures of the Stockholm Peace
Research Institute. But if we're going to heap recriminations on Bush and
Blair and the propagandists who fashioned their lies, don't forget Ekeus. He
played a worse role than most of them, under the blue flag of the UN.

Alexander Cockburn is the coeditor of The Politics of Anti-Semitism.