Halva makten till hela Iraks sunniter

Jag sympatiserar starkt med artikeln av författarna Åsa Linderborg och Erik Wijk om opinionsläget i Sverige, dvs med vad de själva väl beskriver som hyckleri från regeringens sida och handfallenhet från fredsrörelsens sida. Men samtidigt så sympatiserar jag med deras debattinlägg framför allt som en motvikt till det rådande opinionsläget. Med detta menar jag att stödet enbart för det väpnade motståndet, dvs motståndet såsom det ser ut nu, kommer inte att hålla i längden. Och då syftar jag inte enbart på den extremistiska aspekten i motståndet--alla de absolutister som vill rida på folkets uppror. Jag menar att författarna måste inse att det väpnade motståndet i huvudsaken är en arabsunni fenomen. De måste inse att shiabefolkningen å andra sidan har i huvudsaken valt en annan väg för "befrielse" från ockupanten, nämligen valurnorna. De måste till slut inse att dessa två "befrielsevägar" kommer oundvikligen i konflikt med varandra och att man, från freds-och solidaritets håll, måste därför ge ett mer övergripande svar. Jo, man måste inse att det här handlar om en komplex och dubbel konflikt, dvs dels en konflikt med amerikanerna och dels en konflikt irakierna emellan; dels en typisk kolonial och dels en snarare postkolonial konflikt och konfessionell sådan.

Författarna måste inse att båda grupperna har i sikte dels befrielse utåt för hela landet och dels, outtalad, hegemoni inåt för egna gruppen. Att de därför motarbetar varandra--jämför hur de brittiska kolonialisterna på 20-talet spelade sunniterna mot shiiterna och hur de amerikanska imperialisterna idag spelar shiiterna mot sunniterna istället. De ena vill faktiskt nyttja röstövertaget och den amerikanska taktiska välsignelse medan de andra försöker med våld och hoppfult vrida klockan till den fördelaktigare situationen förre invasionen. Ingendera gruppen ser verkligen till det gemensamma intresset; tills vi har fått bevis för motsatsen, är båda grupper i botten sekteristiska. Till exempel, sunnimotståndet skulle mycket väl kunna öppet förklara att det vill ha halva makten i hela landet för sunnimuslimerna, inklusive kurdsunniter. Det skulle i sin tur tvinga shiiterna att välja mellan att alliera sig med eller mot amerikanerna.

Våra freds-och solidaritets vänner i Sverige måste uppfinna den mobiliseringsformel, den långsiktiga sådan, som kan vara av nytta för båda irakiska grupperna istället för att tjäna enbart de ena eller de andra i sina separata och egoistiska strävanden. De måste uppfinna formeln som kan ena väpnat och politiskt motstånd--formeln för en godtagbar maktfödelning, ur båda parternas synvinkel men också och naturligtvis ur Irak-självständighets synpunkt.