Irak-kriget och Sverige: en hycklande regering och en handfallen fredsrörelse

En hycklande regering och en handfallen fredsrörelse. Läs:

Vart tog motståndet vägen?
Åsa Linderborg och Erik Wijk
Tisdag 25 januari 2005

...
Men USA:s Sverigeambassadör, Charles A Heimbold, har en annan bild. I en intervju i Dagens Industri (22 mars) säger han: "Faktum är att jag har varit i kontakt med statsministern och vad jag hört är inte det som du refererar till. Vad jag hört är att statsministern är mycket angelägen om att inte anklaga USA för att bryta mot folkrätten " vår bild är att Sverige och svenskarna stödjer våra handlingar i Irak." Uttalandet har inte kommenterats i svensk press.
...
Enligt Freivalds och regeringen pågår det inte längre någon ockupation av Irak: "För att ett territorium ska anses vara ockuperat krävs att det kontrolleras av en fientlig styrka - något som i detta fall motsägs av inbjudan från Iraks interimsregering. Ockupationen kan med andra ord i rättslig mening sägas ha upphört, trots att de utländska styrkorna är kvar i landet."
...
Sverige sanktionerar anfallskriget och ockupationen även genom utnämningen av en ambassadör i Irak, Karin Roxman. Hon ivrar för svenskt näringsliv i Irak och säger att "ockupationen är slut", men jobbar från Jordanien, av säkerhetsskäl. Ett av regeringens motiv är just att man har industriella intressen att bevaka. USA har under senare år seglat upp som den största enskilda marknaden för svensk vapenexport med kontrakt på mångmiljardbelopp.
...
Den svenska regeringens hållning har bidragit till att Irak-frågan är en ickefråga i samhällsdebatten.
...
Den svenska fredsrörelsen har också ett ansvar. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen deltog inte i massdemonstrationerna 2003 eftersom man under föregående manifestationer retat sig på förekomsten av kopplingar till Palestinafrågan liksom på en och annan oanmäld talare. När vi ringer Svenska Freds för att fråga dem om deras hållning i Irak-frågan möts vi av en lätt aggressiv nervositet. Vi kopplas runt till folk som säger sig inte veta vad de har för hållning eller som inte vill uttala sig och som absolut inte vill bli citerade. Under senare år har Svenska Freds anammat en mer EU- och Natovänlig syn. Ekonomiskt gör sig organisationen alltmer beroende av UD. "Vi har alltid varit bra på att söka pengar", säger de när vi talar med dem, men de har inte sökt några bidrag från UD för något Irak-projekt - möjligheterna bedömer de som alltför små. Men om det kan de ingenting veta eftersom de inte har försökt. Lika kärva är Kristna Freds, som inte heller riktigt vet vad de har för Irak-linje och som absolut inte vill bli intervjuade om sitt förhållande till UD. Vi har i Sverige en fredsrörelse som förvandlats från folklig proteströrelse till en maktens rådgivare med stort beroende av regeringens medel. Även för dem är Irak en ickefråga. Antikrigsrörelsen äger också ett ansvar. Från att ha organiserat hundratusen demonstranter består Nätverk mot krig i dag av en handfull tappra 68:or som undrar vart alla människor tog vägen. Huvudförklaringen är kanske det fullbordade faktumets defaitism. En annan faktor är det allmänna Saddamhatet som gör rörelsen känslig även för absurda påståenden om att de som motsätter sig ockupationen önskar tyranniet tillbaka. Bristen på samarbetspartners i Irak är ett annat problem - det finns ännu ingen enad motståndsfront att stödja eller någon politiskt korrekt kraft att identifiera sig med.
...

"Vi måste stödja motståndet, kravet är att ockupanterna ska lämna landet". Läs:

Kan man försvara våldet i Irak?
Åsa Linderborg och Erik Wijk
Torsdag 27 januari 2005

...
Är den svenska attityden mindre fördomsfull och mer rättvisande? Knappast. I svensk debatt består motståndsrörelsen inte av annat än terrorister, saddamister, utländska jihadister, banditer eller bindgalna vildar. Och våldet dessa dagar i januari beskrivs som enbart syftande att stoppa valet - som om att hindra demokratin vore själva dess ändamål.
...
Oavsett om man var för eller emot USA:s angreppskrig, råder det i Sverige ett allmänt samförstånd om att USA måste stanna kvar i Irak, annars förvandlas landet till ett inferno av kaos och inbördeskrig. Denna uppfattning - som även är Vita husets - hyser såväl regeringen som den borgerliga oppositionen, vänsterpartiet och fredsrörelsen. Ingen tycks tänka tanken att ockupationen enbart ökar risken för inbördeskrig. I ett fritt Irak skulle det finnas ett realpolitiskt incitament för de stora befolkningsgrupperna att i första hand kompromissa med varandra. Däremot riskerar det av USA orkestrerade valet - med dess orättvisa och orealistiska förutsättningar - att bidra till söndringen på det viset att shiagrupper och kurder ser möjligheten att erövra makt med stöd av utländska trupper.
...
Trots detta måste man naturligtvis respektera dem som taktiskt ser valet som en möjlighet att på något slags demokratisk väg kasta ut USA, på samma sätt som man måste förstå dem som ställer sig utanför valet.
...
Oförmågan att se eller erkänna relevansen för annars självklara historiska och principiella paralleller bottnar även i islamofobin. Antipatin mot islam finns i varierande grad på alla nivåer i det svenska samhället, från höger till vänster. Vi västerlänningar hyser en oreflekterad tilltro till våra institutioner men känner enbart misstro mot de irakiska motståndsgrupperna. Men vilka är det egentligen som konkret bidrar till en säkrare värld? Är det vi som demonstrerar en stund inför ett hotande krig men genast efter krigsutbrottet accepterar kriget och ockupationen som ett fullbordat faktum bortom vårt inflytande? Är det den svenska regeringen och FN som av hänsyn till den stora makten tiger still och söker legalisera dess brott? Eller är det motståndskrafterna i exempelvis Falluja som sätter käppar i hjulet på det amerikanska krigsmaskineriet och hindrar dess Never Ending World Tour att dra vidare från land till land? Syrien, Iran, Venezuela, Zimbawbe, Kuba och Nordkorea har fått uppskov tack vare irakierna.
...
Krigsopinionen har böljat fram och tillbaka. Först var de flesta emot USA:s invasion. När Bagdad och Saddam föll, blev många försiktigt positiva. I dag är det åter comme il faut att vara emot kriget, eftersom det inte gick så snabbt och snyggt som samvetet önskade. Däremot är det inte opportunt att ta ställning för motståndsrörelsens principiella rätt att ta till våld mot ockupationsmaktens personal, egendomar och institutioner. Men det kan inte vara vår sak att döma vad som är rätt eller fel metod i motståndskampen. Vi föredrar personligen civilt motstånd eller andra metoder men vi menar att man även måste respektera det väpnade motståndet.
...