Nej till pan-Europa, för ett icke EURO-centriskt Europa

-----------------------------------------------------------------------------
3 / SEPTEMBER / 2003

Nej till pan-Europa,

för ett icke EURO-centriskt Europa

Jag har fullt förståelse för de som reagerar så kraftigt mot USA:s agerande och dominans; de som utav hjälplöshetskänsla och desperationen kan tänka sig ingå oheliga pakter med pan-europeanismens storskaliga nationalism. Jag förstår också de som tror sig tänka "taktiskt" när de vill uttnyttja de motsättningar som västmakterna visat under irakkrisen. Men jag har svårt för de som har klart för sig det politisk-ideologiska i EMU-utspelet, som har klart för sig faktum att EMU inte är en fråga om billigare spagetti, och ändå vill bekämpa monstret med att skapa ett monster till. Jag förstår inte de som vill överge möjligheten av kontrollerbara små stater för monstruösa ting. Motvikt! Visst behövs det göras någonting, visst behövs det alternativ, men inte ska man behöva gå och skriva under vilket somhelst europaprojekt, inte under EMU-och det federala superstatprojektet i alla fall.

Hur mycket sanningshalt ligger det i påståendet att EMU/EU är ett fredsprojekt? Kan man verkligen från viljan en gång hos tyskarna och fransmäm att sluta fred (eller ingå allians) med varandra härleda att denna fred skall omfatta hela världen, inklusive den postkoloniala världen? Jag tror att små stater är ändå den enda säkerhet vi har för en fredlig framtid. Vad gäller frågan om ett enat och inåt demokratiskt Europa kan utgöra någon sorts garanti mot varje sorts angrepp utåt så vill jag svara: Men har demokratin i Amerikas Förenta Stater hindrat sådana angrepp utåt och var inte de flesta kolonialmakter faktiskt demokratier? Överhuvudtaget, tror jag, superstaten är knappast något bättre alternativ till mängden samlade små stater.

Dessutom är motsättningarna mellan EU och USA ytterst sekundära och handlar främst för de europeiska makterna att framstå som en värdig "junior partner". Tänk på hur Europa (inklusive Sverige) ändrade sig och önskade lycka till när kriget hade väl satts i igång i Irak, eller på hur de började legitimera ockupationen retroaktivt. Glöm inte att från Marshallplanens tid och framåt så hade USA faktiskt bokstavligen kläckt EU-projektet--tänk på att (lögnhalsen) Blair också vill ha EMU. Och glöm inte att det kommer alltid att finnas, inte bara klassiska atlantister som Storbritanien, men även andra, sådana som de hungriga streberstater som amerikanerna har döpt till det "Nya Europa".

Men, finns det ingenting som kan göras för att hålla de amerikanska bedrifterna? Är det helt kört för europaidén. Är allt som luktar Europa bara pest? Bör Sverige hålla sig till strikt neutralitet?

Jag tycker att Sverige skall hålla sig till tids- och uppgiftsbegränsade allianser med EU, syftande till att motverka dominanstendenserna i världen. Sverige skall kunna utveckla ett kon-federalt förhållande till EU, med fullt förbehåll utav sin självbestämmanderätt. Man skall kunna ha ett förhållande där Sverige och lika sinnade länder ingår i en "osymmetrisk federation" med EU--i stilen med québecanernas krav gentemot den kanadensiska federationen. Sverige skall kunna hålla sig till en europeisk "identitet" som slår vakt om den strikta mångfalden, inte bara ute i världen men i själva Europa och inom varenda europeisk stat. Detta därför att det, i min mening, enda övertygande alternativa Europa är ett postmodernt Europa, borttom allt som är 1800 och 1900 tals stora centralistiska modernistiska projekt.

Slutligen, jag tror inte att det är vår--de svenska invandrarnas--hållning i europafrågan men väl vår hållning i neutralitetsfrågan som måste ses över. Jo, så här lyder min fråga till oss alla: I en värld där en ensam hegemon härjar fritt; i en tid då det finns endast en supermakt och ett imperium; i en värld där de anglo-amerikanerna får våldta det ena landet efter det andra; vad har i en sådan värld och i en sådan tid neutraliteten och alliansfriheten egentligen att skaffa? I ett sådant läge av ytterst ojämn kamp valet, tror jag i alla fall, står endast mellan begäret/frestelsen (regeringarnas) att gå över till segrarsidan eller viljan/plikten (hos folken) att stötta motståndarsidan.

Mohammed Ben Jelloun


-- Statsvetare, postkolonialist och aktiv för ett irakiskt demokrati-och självbestämmande.