Hur det går till...

Min anonyma kommentator frågar hur man går från två stater till en bi-nationell stat... Först vill jag hänvisa till Chomskys argumentation för varför tvåstatsutgångspunkten är mer realistisk (debatten kan man följa bl.a. på ZNet). Märk bara att denna omväg inte är lika nödvändig i det irakiska fallet t.ex, där den "saidska" modellen kan mer direkt träda i kraft. Min egen poäng här är att vägen går via två stater snarare än via en-man-en-röststaten och den bedrägliga sekulär-enhetliga lösningen--min uppfattning är att denna utopi inte äns är eftersträvbar och att denna västerländskt importerade komponent rentav saboterar fredsansträngingarna i området. Varför den här vägen? Jo, därför att i både tvåstatslösningar och bi-nationella lösningar finns en gemensamm plattform som saknas helt i fallet för den enhetliga sekulära staten: i de två första fallen har grupprättigheter företräde framför individuella rättigheter, vilket är en säkerhet mot inte minst demografisk turbulens och eventuellt omvänt gruppförtryck. Slutligen menar jag att de just eventuella om inte oundvikliga territoriella låsningarna--frågan om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sina hem på israelisk mark och frågan om de judiska bosättningarna på palestinsk mark--kan såsmåningom få en smidigare lösning genom federalistisk och milletsystem-liknande hantering. Jämför med hur kristna och muslimer lever i dagens Libanon.