Se upp med Juan Coles Irak-bevakning!

Juan Cole är partisk i sin "rapportering"; han har redan bestämt sig för de planerade USA-sponsrade valen i Irak. Han blindar helt enkelt för legitimiteten i valen och det inbördeskrig de kommer att innebära.

Cole har positionerat sig sekteriskt; dvs, han har tagit parti för den ena utav de två sekteristiska vägarna/återvändsgränderna till ett oberoende Irak: Sistanis politiska strategi kontra den väpnade Motståndets. Han blindar helt enkelt för mardrömmarna, för befolkningen, om fortsatt kolonialt välde och/eller omvänt konfessionellt förtryck riktat denna gång mot landets sunni "minoritet".

Cole medverkar aktivt för att rädda USA-planen för val i Irak. Han "prisar sig lycklig över och hjärtligt stöder" USA:s senaste initiativ syftande till att lägga undan för de bojkottande sunni araberna (kvot) platser i det parlement som kanske skall väljas den 30 januari. Hans egna förslag till antalet platser har skiftat från 20% till sk "generösa" 25%--sunni araberna utgör c:a 20% utav hela befolkningen, men sunni irakiernas antal totalt är c:a 40%, mot 60% Chiiter. Därmed kringår han Iraks konfessionella verklighet och nödvandigheten av en balanserande snarare än proportionerande representation av det irakiska samhällets två största och konkurrerande samfund.

Cole är etno-centriker i sitt sätt att försöka tvinga en amerikansk konstitutionell modell på den mellanösterska verkligheten: Först blir det en-man-en-röst baserade allmänna val till ett parlement, som sedan lagstiftar (med antagligen ett chiitiskt majoritetsbeslut) om någon övre kammare samt utser det senat som skall "representera" olika folkgrupper, eventuellt även religösa samfund, i landet. Annars är det andra, naturligare och mer verklighetsförankrade, konstitutionella alternativet den kristna-muslimska bi-konfessionella modellen från grannlandet Libanon—där är hälften av parlementplatserna kvotterade för den ena gruppen och den andra hälften för den andra gruppen, oberoende av de statistiska fakta om gruppens respektive storlek. Intressant här är att postkoloniala tänkare har även förespråkat ett liknande konstitutionellt system; en bi-nationell stat utan några inre territoriella gränser och med istället en mycket "positivt särbehandlande" lagstiftning, som lösning för den gamla konflikten i Israel/Palestina. Alltså, vad gäller visionerna om den framtida Irak kan man lugnt säga att Juan Coles och Edward Saids är minst sagt de motsatta.

Sist. Cole borde istället inrikta sig på att lätta för irakiernas strävan efter självbestämmande; han borde inrikta sig på att uppmuntra chiiter och sunniter till sammarbete mot ockupanten--politiskt, militärt, och framför allt långtsiktigt; han borde uppmana till bojkott utav alla val som inte garantera lika många parlamentplatser för båda konfessionerna. Jo, Juan Cole borde inse att "fifty-fifty" i politiskt inflytande i landet är enda garanti för seger mot inkränktaren och enda omsesidiga skydd mot inbördeskrig.