fredag, december 30, 2005

Postkoloniala Frankrike

Låter det bekant med "postkoloniala Frankrike"? Ja, det gäller här som med Irak: det postkoloniala handlar om både hur det var efter kolonialismen och hur det borde bli efter kolonialismen.

I fallet Frankrike, novemberupproret var ingen slump. Den tragiska döden av pojkarna Bouna och Zied var bara droppen som fick bägaren att rinna över; dvs, efter decennier av misslyckad assimilationspolitik. Sedan december 2004, mer precist, har missnöjet gått igenom en ny intellektuell, politisk och organisatorisk process. En ny politisk rörelse som opponerar sig den franska "Republikens racism" växte framm. Den går nu under namnet "Republikens infödingar" och för talan av miljoner "fransmän" med etnisk bakgrund i Afrika norr och söder om Sahara. Rörelsen, i likhet med de Gröna, ställer sig gärna utanför den traditionella höger-vänsterskalan.

Och till skillnad från eller i motstas till attac-aktivisterna exempelvis så beskrives de postkoloniala "infödingarna" av sina motståndare som kommunitärer – ett vanligt förekommande "förolämpningsord" i dagens politiska Frankrike. De stoppas i detta alltid opreciserat kommunitärismbegrepp för de vågar säga "vi" invandrarättlingar, "vi" diskriminerade svartskallar och liknande; för de trotsar den obligatoriska och abstrakta själv-identifieringen som blott individer och franska medborgare. Ordet kommunitär i Frankrike, förre novemberrevolten i varje fall, har flitigt använts som synonym för racist och religiös fanatiker, i bästa fall för anglo-saxiskt merde.

Ja, under det gångna året har den internationella intellektuella trenden, postkolonialismen, hittat tillbaka till Frankrike liksom för att hämta nya krafter, denna gång i termer av social förankring och politisk betydelse. Att "hitta hem", för den genomgående "litterära" trenden, var faktiskt mer än en akut fråga sedan Edward Saids bortgång.

Den politiska postkolonialismens frammarsch vi vittnar om i Frankrike är helt enkelt en ny och djupare utvecklingsfas i det postkoloniala medvetandet. Må 2006 vittnar om en liknande utveckling i Sverige – observera att ett kolonialt välde på andra sidan havet inte utgör något absolut krav för ett hemmaplan post-kolonialt välde. Men må folkhemmets "infödingar" klara sig utan upplopp. Låt det var "vårt" nyårslöfte.



Jag har plockat framm lite bakgrundsmaterial – det lilla i ämnet som, än sålänge, finns på svenska. För originalmaterial hänvisas mina mångspråkiga läsare till länkarna i sidobaren i min franska blogg. Jag har också ett inlägg på engelska här.


Svarta i Frankrike slänger ut rasismen
Julio Godoy (IPS)
2005-12-22



Svarta medborgare i Frankrike vill få bort rasism och diskriminering. De har bildat Representativa rådet för svartas förbund, Cran.


Cirka 60 organisationer är med i Cran. Medlemmarna har sina rötter i Afrika söder om Sahara och i Karibien. Några av medlemmarna är Christine Taubira, ledamot i parlamentet, Fodé Sylla, som arbetar för mänskliga rättigheter, och forskarna Pap Ndiaye och Francoise Vergès.

Sylla var med och startade Cran. Han säger:
- De franska myndigheterna är omoderna. De fortsätter att diskriminera alla som inte är vita. Frankrike måste granska sin historia. Fransmän brukar säga att Frankrike är de mänskliga rättigheternas hemland. De tänker på slagorden i revolutionen 1789: frihet, jämlikhet, broderskap. Nu vill landets svarta ha frihet, jämlikhet och broderskap.

Det var mycket bråk i Frankrike i höstas. Människor slog sönder och brände upp hus och bilar i en del franska förorter. Cran vill visa varför sådant kan hända i Frankrike. De vill visa att Frankrike inte ser människorna som fria och jämlika bröder och systrar.

I februari i år skrev man en ny lag i Frankrike. Den nya lagen säger att franska skolor ska lära eleverna att Frankrike har gjort bra saker i andra länder, särskilt i Nordafrika.

Vad har Frankrike gjort i Nordafrika? De har haft nordafrikanska länder som kolonier. De tog över länderna och styrde dem. Fransmän bestämde i hela Nordafrika. De utnyttjade natur-tillgångarna i Nordafrika och de behandlade nordafrikaner sämre än fransmän.

Marocko och Algeriet har varit franska kolonier. I Marocko och Algeriet gillade man inte den nya lagen för de franska skolorna. Partiet som regerar i Algeriet heter FLN. Det bildades när Algeriet kämpade för att bli självständigt på 1950-talet. FLN fördömde den nya lagen. De sa att den försöker få människor att glömma "kolonialismens barbari" och de hemska saker som franska soldater gjorde i Algeriet.

Folk blev arga på den nya lagen även i Karibien. Martinique är fortfarande franskt. Där demonstrerade nästan tusen personer nyligen. De sa att den nya lagen är en skamlig lag. Frankrikes inrikesminister Nicolas Sarkozy skulle åka till Martinique samma dag. Men på grund av demonstrationen åkte han inte.


Fransmännen firade nyligen Napoleons seger vid Austerlitz i nuvarande Tjeckien. Men de tycks ha glömt andra saker som Napoleon gjorde. Han införde slaveriet 1802. Frankrike hade haft slaveri tidigare, men man hade förbjudit det. Napoleon införde det igen. 1803 bestämde han att svarta och vita inte fick gifta sig.

Fortfarande finns det franska intellektuella som är rasister. Alain Finkielkraut är professor i filosofi. Nyligen var han med i en intervju i en israelisk tidning. Han sa att Frankrikes fotbollslag är "svart, svart, svart". Han sa att hela Europa skrattar åt Frankrikes fotbollslag.

Cran kommer att kämpa emot sådana åsikter.
- Det finns miljoner svarta i Frankrike. De har bara en sak gemensam: att de är svarta. Men alla har de erfarenhet av att bli diskriminerade, säger Pap Ndiaye, professor vid Paris skola för samhällsstudier.

Cran har hämtat inspiration från Martin Luther King. Han kämpade för de svartas rättigheter i USA på 1950-talet och i början av 1960-talet. Ett av Crans krav är att Frankrike börjar med positiv särbehandling av svarta på universitet och på arbetsmarknaden, som i USA.



Slaveriet fortfarande en känslig fråga i Frankrike
svt.se, TT
Publicerad 25 juni 2005 - 16:29
Uppdaterad 28 juni 2005 - 16:21



Under flera generationer har den franska slavhandeln varit tabu att tala om. Efter 150 år av tystnad försöker Frankrike nu läka såren. Men för slavättlingarna är frågan känslig och debatten om en nationell minnesdag skapar upprörda reaktioner.


-Under generationer har vi bara känt förakt och skam över vilka vi är, över våra förfäder. Mina föräldrar pratade sällan med mig om slaveriet när jag var liten - de visste knappt något om vår familj, konstaterar Serge Romana, läkare i Paris med rötterna på Guadeloupe i franska Västindien. Han är också ordförande i en organisation för slavättlingar, CM98.

När slaveriet förbjöds i Frankrike 1848 stoppades historien i malpåse av de styrande. Alla inblandade uppmanades att lägga de onda minnena bakom sig och det blev i stället själva upphävandet av slaveriet som framhölls. Det innebar också att de svartas kultur och identitet förringades och försökte suddas ut.

Minnesmarsch
Men de senaste åren har de slavättlingar som bor i Frankrike börjat organisera sig för att kräva moralisk upprättelse å förfädernas vägnar. 1998, när Frankrike firade 150-årsminnet av slaveriets upphävande, anordnade 50.000 slavättlingar och sympatisörer den första marschen till förfädernas minne i Paris.

-Vi insåg att vi de senaste 150 åren aldrig hedrat våra förfäder. Det var som om vi suttit i ett minnesfängelse och som om vi plötsligt sluppit ut ur fängelset, säger Serge Romana, vars organisation organiserade marschen som sedan upprepats varje år den 23 maj.

Brott mot mänskligheten
2001 röstade också det franska parlamentet igenom en lag som slog fast att slaveriet är att betrakta som ett brott mot mänskligheten, att franska skolböcker ska ta upp alla aspekter av slaveriet och att en nationell minnesdag ska inrättas.

Det sistnämnda har blivit en av de stora stötestenarna i debatten. En kommitté lämnade i april över sin rapport till regeringen och föreslog den 10 maj, dagen då den så kallade Taubira-lagen antogs. Serge Romana hade strax innan hoppat av kommittén eftersom han ansåg att den inte lyssnade på slavättlingarna, som enligt honom föredrar den 23 maj, dagen för den årliga marschen.

-Genom den första marschen tog vi själva ett initiativ, efter 150 år. Men det är som om myndigheterna ännu en gång säger nej till oss genom att ge oss en annan dag. Frankrike är skyldigt oss vår stolthet, säger Romana upprört.

"Offer-konkurrens"
Andra organisationer ägnar sig åt att hindra att dokument och arkiv från slavhandelns dagar säljs på auktion.

Samtidigt försöker andra personer och organisationer utnyttja frågan om slaveriet och Frankrikes skuld i helt andra syften. Komikern Dieudonné gjorde i vintras skandal genom att bland annat jämföra judarnas lidande under andra världskriget med de svarta slavarnas och tydligt antyda att slaveriet varit betydligt grymmare.

Samma tankegångar har sedan tagits upp på andra håll.Historikern Pap Ndiaye, som för närvarande skriver en bok om Frankrikes svarta befolkning, tror att de senaste månadernas ofta inflammerade debatt delvis hänger samman med vinterns minnesceremonier kring Auschwitz.

-Det har uppstått en "offer-konkurrens", beklagar han. Att vara ättling till ett offer av något slag har blivit ett medel att skaffa sig en social status.


Politisk front
En gruppering som kallar sig "Republikens infödingar" för samman slaveriet och koloniseringen i stort och går till angrepp mot "förtrycket och diskrimineringen som skapats av den postkoloniala republiken". Uppropet har skrivits under av både vänsterextremister, globaliseringsmotståndare, islamister och vissa som arbetar för de svartas sak i Frankrike.

-Syftet är att smälta samman ett antal rörelser för att skapa en radikal front och skapa en politisk masseffekt, konstaterar Pap Ndiaye.

-Problemet är att man genom att blanda samman allt inte ger några förklaringar utan gör det hela än mer obegripligt.

1 Comments:

At 11:19 fm, Anonymous Yvonne said...

Hej!

Jag gör idag reklam för din blogg på min lilla blogg. Har du läst min senaste interpellation on Sveriges politik för att försvara MR i "terrorkriget" (www.mp.se/yvonneruwaida, läs hela PDF-filen) eller min artikel i Arbetaren http://www.arbetaren.se/2005/51/debatt.html
Häslningar,
Yvonne

 

Skicka en kommentar

<< Home