Konstitutionsutkast för Frankrike?

Uppdateringen av den franska integrationsmodellen skulle mycket väl kunna hämta inspiration från kommunitärismen i den nya irakiska konstitutionen... (Följande post har jag ursprungligen skrivit på franska : den är inte utan intresse för den svenska integrationspolitiken.)

Jag vet att många demokrater och radikala i Irak och allmänt i mellanöstern alltid haft en intill relgiös vördnad för den franska integrationsmodellen. Våldsdsamheterna i Frankrike på sista tiden har emellertid bevisat till vilken grad den omtalade modellen har nedklassats och kommit ur bruk.

Modellens försvarare kommer naturligtvis att fortsätta med att förklara revolten i förortena detta år 2005 med hänvisning till den nyliberala ekonomiska globaliseringen (Toni Negri) och ofullkomligheterna i vardaglig republikanism (Olivier Roy). Dess försvarare från mer eller mindre högerextrema håll (denna Frankrikes Samuel Huntington t.ex; Alain Finkielkraut) kommer att hänvisa till identitätsfanatism, islamistisk fundamentalism och racism mot Fransmän och västvärlden.

I denna riktning, exemplifierar kontroversen "är de fransmän eller mot fransmän?" om bråkmakarnas identität de två positioneringarna. För de ena, vill dessa diskriminerade och uteslutna förortsungdomar endast vara fransmän och hitta tillbaka till sitt ljuva Frankrike. För de andra, hellt enkelt hatar dessa unga afro-arabo-muslimer Frankrike och allt som har med Frankrike att göra. I verkligheten förklarar varken den ekonomiska globaliseringen eller identitätsavdriften -- islamistisk, anti-västlig och annat --, i varje fall inte ensamma, varför våldsamheterna uppstår just precis i Frankrike.

Vilken modell skall man välja? Först, i motstats till en mycket bred opinion bland fransmän är kommunitärismen inte den dominerande modellen i de anglo-saxiska länderna. Ännu mindre i Sverige. Detta ord, med undantag för specialiserade statsvetare, har aldrig funnits i den svenska, snarare jakobina, monarkins språkbruk. Men allt är relativt naturligtvis – den enögde är kung i de blindas rike.

(Observera att, trots att vår integrationsmodell i grunden är fransk, så tolkar vi den något "anständigare"; alltså, behöver vi självklart varken avrätta några kungar eller låta våra invandrare leva utan tillgång till tvättstugor. Å andra sidan, om Rinkeby fortfarande kan framstå som en "lyckad integrationsmodell" med franska Le Figaro:s mått, så är Tensta t.ex inte längre någon invandraridyll precis i de svenska republikanernas ögon : arbetslöshet, kriminalitet och religiös fanatism påminner dem för mycket om förorterna i Frankrike.

Också, vi vet att det i dagens Sverige går sekulära sossar i täten för utbildningspolitiken och likaså för de socialdemokratiska kvinno-och ungdomsförbunden; jag syftar på de supersekulära sossarna i invandrarskinn. Liksom vi vet att en och annan sk "Vänstra stranden"-bloggare redan klagar att det är "för mycket" mångkulturalism i detta land. Islam, menar sådana sossar (Ekots lördagsintervju, 19 november), är fullt förenlig med demokrati, vilket naturligtvis är skönt att höra, men då måste demokrati vara identisk med sekularism insisterar de. Religion påstår de endast är en individuell privat sak, kanske rentav hemlig sak. All icke-sekularism, menar de vidare, är identisk med fundamentalistisk fanatism. Alltså finns det ingen plats för demokrati mellan sekularism och terror – en mycket egendomlig uppfattning indeed.)

Vad blir det kvar? Den liberala mångkulturalismen som praktiseras lite här och där, utanför Frankrike? i Förenta Staterna t.ex, anser man sig amerikan och muslim, amerikan och svart. Ja, såsom Esther Benbassa har konstaterat, "och"-et är väsentligt för medborgarskapet; "och"-et, vilket är officiellt bannlyst i Frankrike, går inte längre att kringgå. Som hon uttrycker det också, det ligger i de offentliga makthavarnas intresse "att räkna med" – men låt oss här inte glömma att systemet i Förenta staterna varken erkänner eller tillåter någon politisk representation för dess etniska och konfessionella grupper.

Att vara eller inte vara fransman är inte frågan, i verkligheten är en radikal uppdatering av franskheten nödvändig – Chirac talade om en fransk "identitätskris", om ett "djupt illamående" som måste hanteras med "rättvisa och fasthet". Det gäller att omdefiniera idén om Frankrike. Ja, vad tyckes t.ex om en republikansk mångkulturalism och inter-kommunitärism? Vad tyckes om en garanterad (konsociationell) politisk representation för alla identitätsgrupper, dock en sådan som är matchad med ett (agonistiskt) offentligt rum där alla identitäter fritt omdebatteras och ständigt ifrågasättas.

Vad säges om att tillämpa idéerna om "frihet, jämlikhet, broderskap" på inbördes relationen mellan Frankrikes kulturgrupper och trosamfund, med allt vad detta innebär i termer av kvoter – i parlamentet, regeringen, ekonomin, mm – och i temer av positiv diskriminering till fördel för de missgynnade identitätsgrupper? Vad tyckes om idén om det franska fosterlandet omdefinierat som de nämnda grupper-och samfunds lojalitet gentemot en viss hexagon, en viss kulturarena? Vad säges om idén om medborgarskap definierat i termer av både de minimala beskydd för individen som konsensusen hos grupperna/samfunden tillåter och maximala förpliktelser gentemot fosterlandet?

I min engelska blogg (april 2005), har jag en gång kommenterat historien om det libanesiska konstitutionella konfessionella systemet i följande termer – jag översätter :

Vi måste då medge att en stark modifikation eller hybridisering av den franska metropolrätten ägde rum på libanesisk koloniserad mark. (I emigranternas spår, har nu denna subversiva process nått själva metropolmarken, där mycket pengar och energy spends i dessa dagar för att tillbakavisa den nya spöke som förföljer Republiken eller det som fransmän, med strakt ogillande, kallar "kommunitärism".)

Nåväl, jag tycker att tiderna är mogna nog för att fullfölja denna hybridiseringsprocess : Uppdateringen av den franska integrationsmodellen skulle mycket väl kunna hämta inspiration, jag skojar inte, från kommunitärismen hos den nuvarande irakiska konstitutionen – därmed har jag inte sagt från federalismen hos den nyssnämnda konstitutionen utan från en stram konsociationalism med relativt centraliserad makt. På samma sätt som en lösare version av den franska republikanska modellen; en sådan version som bl.a byter ut den (absolutiska) sekularismkravet mot principen om samlevnad för alla kulturer och trobekännelser, skulle väl i sin tur rädda den irakiska konstitutionen.