Tvåstatslösning tyckes vara den enda realistiska vägen till Saids ideal om en binationell stat i Israel/Palestina i framtiden. Under tiden måste Saids realistiska utopi omformuleras i entydigare icke-sekulära termer, om den någonsin skall bli attraktiv för både israeler och palestinier.
***
När de kristna intellektuella introducerade sekularismens idé i Mellanöstern så översatte de felaktigt ordet sekularism till arabiska. Om det var naivt felaktigt eller demagogiskt felaktigt kan man spekulera om. Resultatet blev den arabiska termen
al’ilmânia som betyder bokstavligen "det vetenskapliga synsättet", vilket i och för sig inte är helt främmande för begreppet sekularism men desto inte mindre långt ifrån identiskt med det. Något utav denna lokala föreställning har länge hängt kvar med och även blivit en integrerande del i det arabiska intellektuella bagaget.
Den bortgångne och utav oss alla så mycket älskad Edward Said var inget undantag. Hans närmast fetischerande bruk utav ordet sekularism fortsätter att förvåna och skapa förvirring, inte minst bland de svenska läsarna. Ja, även han kallar det vetenskapliga "sekulära". Naturligtvis har "det vetenskapliga synsättet" specifierats och ordentligt radikaliserats i detta sammanhang. Det "sekulära" i Saids alldeles speciella språkbruk kom att beteckna inte bara sann intellektualism, anti-dogmatism, kritisk oppositionell praxis, utan s.a.s. ett helt kunskaps-teoretiskt program--världslighet, tvivel, utanförskap, ironisk hållning till sanning, anti-essentialism, anti-konsensus, systematisk misstänksamhet mot kulturfenomen, för att nu nämna några aspekter.
Med detta sagt, behöver inte programmet översättas, vilket förekommer i Saids eget teoretiserande, till en bestämd politisk filosofi, såsom anti-nationalism, anti-kommunitärism, anti-identitetspolitik, hybriditet, kosmopolitism och liberal individualism. Historisk-epistemologisk "sekularism" behöver inte nödvandigtvis innebära etisk-politisk sekularism.
Bedömningen utav Saids hållning i sekularismfrågan behöver på intet sätt utgå ifrån dennes litterära kriticism och personliga definition för det sekulära utan från sekularism i vanlig juridisk, institutionell och konstitutionell mening. Med andra ord, allt bedömaren behöver här är att iakta Saids konkreta politiska aktivism. Alltså skall man inte blunda för Saids självklara inter-nationalism, multikulturalism, (palestinsk inte minst) identitetspolitik, inter-konfessionalism och postkolonial kommunitärism.
***
Fred Dallmayr (1997, 50-52), politisk teoretiker, en gång kommenterade de uppkommande tema hos Said: flykt (
exodus) och exil från identitet; den diasporiska tillvarån under eller bortom rumsliga och tidsliga ansträngningar; kulturkritikern som intar rollen av en kosmopolitisk vandrare och fritt svävar igenom tid och rum. Dallmayr ville nämligen veta de politiska följderna utav Saids underskrift på nomadismen:
What concrete consequences are entailed, for example, in the present Near East situation? Are Palestinians now asked to abandon their quest for a homeland and remain content with refugee camps--or with a complete dispersal into diasporic existence? Would a similar advice be offered to the Kurds or American Indians? As it seems to me--and Said would probably agree--it is always an awkwardly embarrassing matter to preach poverty to the poor or homelessness to the homeless. The message is particularly embarrassing in the present global situation, a setting dominated (as Said insists) by an imperial identity bent on homogenizing and standardizing the world. Cutting loose from local moorings, in this setting, means precisely to aid and abet this process of homogenization--that is, the production of a global nondistinction or sameness. But, if all people are the same and substitutable, then what difference does it make if the world is governed from a hegemonic center (say America)...?
F. Dallmayr drog den optimistiska slutsatsen att "hybriditet"-tänkandet gjorde endast ett obetydligt intryck på Saids engagemang. Att Said inte lät sig dras vare sig till inskränk exklusivism eller globalt kringflackande. Så, enligt Dallmayr, när det kom till kritan tog Said bestämt sida mot den självbelåtna och irrande intellektualismen:
"It would be the rankest Panglossian dishonesty," Said concedes, "to say that the bravura performances of the intellectual exile and the miseries of the displaced person or refugee are the same" or of the same order; for clearly there is a vast difference between "the optimistic mobility, the intellectual liveliness, and the logic of daring" marking the "various theoreticians on whose work I have drawn" and on the other hand "the massive dislocations, waste, misery, and horrors endured in our century's migrations and mutilated lives."
Said var verkligen försiktig även då, liksom när han diskuterade "hybriditet och arabisk identitet" med Stephen Sheehi (
Al Jadid magazine, Vol. 4, no. 22, Winter 1998). Han var noga med att sätta den ofrivilliga
fakta utav hybriditet mot dess utopiska
norm:
-- In many of your more recent works and talks, which I have heard, you seem to be stressing the notion of “hybridity” which is really important in responding to claims of authenticity by essentialist nationalists.
"Well, it is not necessarily authenticity only. It’s some notion of purity."
-- Right, essentialism.
"Right. I mean you can be hybrid and authentic at the same time."
-- I guess that is where I am going. I like the notion of hybridity but a facile reading of it offers a sort of Kantian utopianism that erases, say, the violent process of becoming that hybrid. So how does one talk about hybridity without emptying it out of that very process?
"I don’t think you can. There are people who do, like Homi Bhabha in a completely theoretical way. I don’t. The various historical processes which include imperialism, that would include crossing boundaries, migration, genocide, all of these collective experiences of involuntary or forced uprooting and dislocation, contribute to this, not some utopian idyllic state. I just don’t believe that. I am very profoundly historical in that respect. So I try to talk about it very rarely and I use it to refute those that say ‘let us return to original whatever’, original Islam, original Swedishness."
Här bör man påminna anhängarna för sekularism, "hybriditet" och liknande om Saids inställning i Kosovofrågan till exempel (
Protecting the Kosovars,
The Treason of the Intellectuals)—liksom Noam Chomskys och Pierre Bourdieus för den delen. Said, utan att för den skull för det minsta skona NATO/USA:s bombningar av Serbien, har faktiskt stått för Kosovoalbanernas krav på självbestämmande och inget annat:
It was imperative that the NATO bombing should stop, and a multiparty conference of all the peoples of former Yugoslavia be called to settle differences between them on the basis of self-determination for all, not just for some, or for some at the expense of others.
***
Said har alltid avvisat tanken på en enhetlig sekulär stat i Israel/Palestina som lösning för konflikten i Mellanöstern. Han
räknas till de första framträdande palestinier som anammade idén om tvåstatslösning och, i hans fall sedan 70-talet, argumenterade för erkännandet utav Israel—PLO tog formellt ställning för först vid det Palestinska Nationella Rådets möte, 1988.
I artikeln
The One-State Solution, 1999, började Said förespråka en
icke-territoriell etnisk-konfessionell federalism; en enda stat för både israeler och palestinier. Den binationella, icke-sekulära, federala staten skulle omvandla rivaler till kompanjoner och tillåta varje sida att uttrycka sin nationella identitet utan att utesluta eller förtrycka den andra:
The beginning is to develop something entirely missing from both Israeli and Palestinian realities today: the idea and practice of citizenship, not of ethnic or racial community, as the main vehicle for coexistence. In a modern state, all its members are citizens by virtue of their presence and the sharing of rights and responsibilities. Citizenship therefore entitles an Israeli Jew and a Palestinian Arab to the same privileges and resources. A constitution and a bill of rights thus become necessary for getting beyond Square 1 of the conflict because each group would have the same right to self-determination; that is, the right to practice communal life in its own (Jewish or Palestinian) way, perhaps in federated cantons, with a joint capital in Jerusalem, equal access to land and inalienable secular and juridical rights. Neither side should be held hostage to religious extremists.
Observera bara att han kallade då de gemensamma, minimala, federala medborgerliga rättigheterna
felaktigt för "sekulära", dvs felaktigt när man talar inom ramen för sk
konsociationella demokratier--en rättsteoretiker som John Rawls skulle alldrig göra så.
Interjuvad av Mark LeVine samma år, försvarade Said
multikulturalismen:
I'm very pleased to register myself under the banner of multiculturalism, not as a pastime or academic slogan, but rather as a way to work with others who are jammed together with me on a tiny territory—to bring it now to Palestine and Israel—and who so far have managed to survive by denying the full historical and political existence of the other. So I think multiculturalism can be consonant with ideals of emancipation and enlightenment if it's applied to concrete situations in which people of different cultures have not been able to live together peacefully, but in my opinion can.
***
I intervjun med den israeliske journalisten Ari Shavit,
My right of return (18 augusti, 2000), gjorde Said ännu tydligare hur illa han tyckte om tal om sekulära stater i Israel/Palestina.
--Two years ago you wrote an article in The New York Times endorsing a one-state solution. It seems you've come full-circle - from espousing a one secular-democratic-state solution in the '70s, to accepting the two-state solution in the '80s, back to the secular-democratic idea.
"I would not necessarily call it secular-democratic. I would call it a bi-national state. I want to preserve for the Palestinians and the Israeli Jews a mechanism or structure that would allow them to express their national identity. I understand that in the case of Palestine-Israel, a bi-national solution would have to address the difference between the two collectives."
I samma intervju hänvisade Said till den
ottomanska milletmodellen som alternativ till den västerländka sekularismen.
--So what you envision is a totally new situation in which a Jewish minority would live peacefully within an Arab context?
"Yes. I believe it is viable. A Jewish minority can survive the way other minorities in the Arab world survived. I hate to say it but, in a funny sort of way, it worked rather well under the Ottoman Empire, with its millet system. What they had then seems a lot more humane than what we have now."
--So as you see it, the Jews would eventually have a cultural autonomy within a pan-Arab structure?
"Pan-Arab or Mediterranean. Why should it not include Cyprus? What I would like is a kind of integration of Jews into the fabric of the larger society, which has an extraordinary staying power in spite mutilation by the nation-state. I think it can be done. There is every reason to go for the larger unit. The social organization that would be required is something I haven't really pondered, but it would be easier to organize than the separation that Mr. Barak and his advisors dream of. The genius of Arab culture was catholicism. My definition of pan-Arabism would comprise the other communities within an Arab-Islamic framework. Including the Jews."
***
Slutligen, i en
intervju med Kairotidningen Al-Ahram – bara 15 månader fore hans bortgång - föreslåg Said att det
nu var upp till oss (palestinier) att projicera idén om samlevnad I två stater som har naturliga relationer till varandra på suveränitet-och jämlikhets basis.
Därmed godkände han implicit det
avtal som träffades i Genev en kort tid efter hans död. Därmed åter slöt han sig till
Noam Chomsky’s hållning. Och därmed insåg han att tvåstatslösningen var den enda
realistiska vägen till
idealet om en bi-nationell stat. Det vore alltså fel att tro att Edward Saids kamp handlade om att sekularisera världen; hans kamp livet ut handlade om självbestämmande åt alla världens folk, inklusive förstås det palestinska folket. I varje fall så var detta Edward Saids uppenbara politiska arv till den postkoloniala världen.
