På svenska: teorin om konsociationell demokrati

I en uppsats om Afghanistan, daterad från 2002 (ladda ner PDF), redovisade Simon Matti på svenska för statsvetaren Arend Lijpharts kritik mot en-man-en-rösts styreform och för hans alternativa teori om konsociationell demokrati (Democracy in Plural Societies--A Comparative Exploration. London: Yale University Press, 1977). Matti skrev så här:

Dagens Afghanistan är, för att upprepa, ett samhälle uppdelat på flertalet etniska och religiösa grupperingar, mellan vilka starka motsättningar emellanåt råder. Denna beskrivning går väl ihop med Lijpharts definition av det plurala samhället som kännetecknas av segmentella klyftor vilka kan vara såväl religiösa och kulturella som etniska, språkliga eller ideologiska. Dessa klyftor är på många sätt helt åtskilda från varandra, vilket inte sällan innebär att viktiga delar av samhället, såsom media, skolor, politiska partier och intressegrupper, också är organiserande i linje med denna uppdelning (Lijphart 1977: 3t). Enligt Lijphart är det under dylika forhållanden svårt, men inte alls omöjligt, att skapa och uppratthålla en stabil demokrati. Det största hotet mot det vanliga demokratiska majoritetssystemet är att de allra flesta politiska frågor, i pluralistiska samhällen, betraktas som mycket viktiga och betydelsefulla av de olika grupperingarna/segmenten i samhället (Ibid.: 28). Eftersom majoritetssystemet på många sätt grundar sig på ett uteslutande av minoriteten hotar detta enigheten och stabiliteten i det demokratiska systemet och måste för att inte falla sönder i inbördeskrig ersättas av en annan form av demokratiskt system. Den samarbetesdemokrati (consociational democracy) som Lijphart presenterar grundar sig däremot på minoriteternas deltagande i det politiska beslutsfattandet och får därmed anses vara adekvat även för en eventuell afghansk demokrati.

Konsociationens fyra kriterier

Det sätt på vilket pluralistiska stater bör organiseras för att kraven på demokrati och politisk stabilitet ska uppfyllas kallar Lijphart, som ovan nämnt, consociational democracy. Denna form av regim kan delas upp i fyra, intimt sammankopplade, beståndsdelar. De olika delarna visar alla var för sig på den skillnad som råder mellan consociational democracy och det mer vanliga majoritetsstyret, vilket alltså inte är att rekommendera i pluralistiska samhällen då detta inte har möjligheten att överbrygga de samhälleliga diversionerna.

1. Grand coalition

Först och främst krävs införandet av ett regeringssystem utformat som en grand coalition av alla de olika segmentens politiska ledare (Lijphart 1977: 25). Denna försvarar alla minoriteters intressen genom att släppa in dem i det högsta beslutande organet och motverkar därmed splittringstendensema som kan uppkomma då en eller flera segment känner sig åsidosätta i beslutsprocessen. Tilliten mellan segmenten har också goda möjligheter att öka genom ett samarbete i en grand coalition, eftersom de politiska ledarna då har möjlighet att effektivt övervaka varandras intressen. Trots att en grand coalition skyddar minoriteternas intressen är inte detta tillräckligt eftersom beslut också måste tas genom majoritetsomröstning på denna högsta nivå och kan leda till att vissa minoriteters preferenser likafullt åsidosätts. Detta kan, enligt Lijphart, betraktas som oacceptabelt av minoriteten i fråga och utgöra ett hot mot det fortsatta samarbetet. Därför måste en grand coalition komplimenteras med ett ömsesidigt veto (Ibid.: 36).

2. Ömsesidigt veto

Vanliga argument mot vetorätten som politiskt instrument brukar kännetecknas av en rädsla för minoritetsförtryck samt en uttalad oro över att beslutsprocessen, genom ett flitigt användande av vetorätten, ska bli trögrörlig och långsam. På denna kritik svarar Lijphart att ömsesidigheten som präglar vetorätten kommer att innebära ett försiktigt utnyttjande av densamma. Segmenten som deltar i regeringsarbetet vet att var och en kan stoppa besluten med hjälp av sitt veto och denna kunskap ökar oftast viljan till kompromiss. Likaså tjänar inget segment på ett fullständigt dödläge i beslutsprocessen och kommer darfor att göra sitt yttersta för att undvika detta. Därigenom kommer vetorätten att förbli outnyttjad i de fiesta fall och har störst betydelse som en minoriteternas trygghetsförsäkring (Ibid.: 36ft).

3. Proportionalitetsprincipen

Den tredje beståndsdelen i en consociational democracy är proportionalitetsprincipen. Denna fyller två viktiga funktioner; för det första är det en effektiv metod för regeringen att dela ut finanser samt tillsätta statliga tjänstemän i rättvis proportion till de olika segmentens storlek. Regeringen kommer därmed undan en fråga som annars riskerar ställa till stora problem samt skapa spaänningar mellan samhällets grupperingar (Ibid.: 38f). Det andra, och viktigaste, användningsområdet för proportionalitetsprincipen är emellertid som reglerande för hur varje segment ska vara representerat i beslutsfattande organ. Lijphart skriver att: "not only should all significant segments be represented in decision-making organs, but they should also be represented proportionally." (Ibid: 39). Trots detta kommer naturligtvis de större segmenten att få ett visst övertag vid omröstningar i en grand coalition, men genom två olika varianter av proportionalitet kan dessa ojämlikheter övervinnas. Ett sätt är att låta de mindre segmenten vara överrepresenterade så att minoritetssegmenten når upp till samma röststyrka som majoritetssegmentet. En annan variant är paritet, detta innebär en fullständigt jämlik mandatördelning på alla segment, oavsett faktisk storlek, i de beslutsfattande organen (LiJphart 1977: 41).

4. Segmentalt självstyre

Slutligen tar Lijphart upp frågan om segmentalt självstyre och federalism som en sista viktig del av en consociational democracy och skillnad mot den traditionella majoritetsstyrda demokratin. Det segmentella självstyret är ett logiskt komplement till en grand coalition och innebär kort sagt att de olika minoriteterna ges fullt självstyre och bestammanderätt, liksom den verkställande makten, i sådana frågor som endast berör den sagda minoriteten. I övriga fråagor, som berör alla de olika segmenten och därmed är av gemensamt intresse, fattas besluten däremot av alla segmenten tillsammans enligt de principer som ovan framlagts (Ibid.:41).

Lijphart har mycket detaljerade och operationella definitioner för vad konsociationalism och federalism är för någonting. Han har också mått på i vad mån en konsociation är federalistisk och i vad mån en federation är konsociationalistisk. Vi får emellertid nöja oss här med Mattis följande beskrivning:

Federalism är en variant av det segmentella självstyret som även används i länder med en homogen befolkning. Den federala lösningen är särskilt tillämpbar då de olika segmenten också är geografiskt uppdelade och skilda från varandra. Kopplingen till den tidigare diskuterade proportionaliteten är starka eftersom den federala lösningen oftast innehåller inslag av minoriteters överrepresentation i parlamentet (Ibid.: 42f). Som exempel kan nämnas senatorssystemet i USA eller systemet med "länder" i Tyskland där alla delstater, oavsett storlek, har ett mandat i den ena av parlamentets tvåkammare.

Alltså ligger konsociationalism på libanesiskt sätt någonstans mellan de två proportionalitetsvarianter som nämns ovan. I denna-- klassiska--modell är två huvud segment i samhället, kristna och muslimer respektivt, jämlikt representerade i statens institutioner; dvs, oberoende av några faktiska statistiska styrkeförhålladen. Därefter tillämpas mer eller mindre samma princip internt för respektive samfund; dvs, för kristna maroniter och icke-maroniter, å ena sidan, shia-muslimer och sunniter, å den andra. Balanseringen fortsätter sedan djupare och mer eller mindre symmetriskt inom de underordnade sekterna.