Postkoloniala Frankrike

Låter det bekant med "postkoloniala Frankrike"? Ja, det gäller här som med Irak: det postkoloniala handlar om både hur det var efter kolonialismen och hur det borde bli efter kolonialismen.

I fallet Frankrike, novemberupproret var ingen slump. Den tragiska döden av pojkarna Bouna och Zied var bara droppen som fick bägaren att rinna över; dvs, efter decennier av misslyckad assimilationspolitik. Sedan december 2004, mer precist, har missnöjet gått igenom en ny intellektuell, politisk och organisatorisk process. En ny politisk rörelse som opponerar sig den franska "Republikens racism" växte framm. Den går nu under namnet "Republikens infödingar" och för talan av miljoner "fransmän" med etnisk bakgrund i Afrika norr och söder om Sahara. Rörelsen, i likhet med de Gröna, ställer sig gärna utanför den traditionella höger-vänsterskalan.

Och till skillnad från eller i motstas till attac-aktivisterna exempelvis så beskrives de postkoloniala "infödingarna" av sina motståndare som kommunitärer – ett vanligt förekommande "förolämpningsord" i dagens politiska Frankrike. De stoppas i detta alltid opreciserat kommunitärismbegrepp för de vågar säga "vi" invandrarättlingar, "vi" diskriminerade svartskallar och liknande; för de trotsar den obligatoriska och abstrakta själv-identifieringen som blott individer och franska medborgare. Ordet kommunitär i Frankrike, förre novemberrevolten i varje fall, har flitigt använts som synonym för racist och religiös fanatiker, i bästa fall för anglo-saxiskt merde.

Ja, under det gångna året har den internationella intellektuella trenden, postkolonialismen, hittat tillbaka till Frankrike liksom för att hämta nya krafter, denna gång i termer av social förankring och politisk betydelse. Att "hitta hem", för den genomgående "litterära" trenden, var faktiskt mer än en akut fråga sedan Edward Saids bortgång.

Den politiska postkolonialismens frammarsch vi vittnar om i Frankrike är helt enkelt en ny och djupare utvecklingsfas i det postkoloniala medvetandet. Må 2006 vittnar om en liknande utveckling i Sverige – observera att ett kolonialt välde på andra sidan havet inte utgör något absolut krav för ett hemmaplan post-kolonialt välde. Men må folkhemmets "infödingar" klara sig utan upplopp. Låt det var "vårt" nyårslöfte.


Jag har plockat framm lite bakgrundsmaterial – det lilla i ämnet som, än sålänge, finns på svenska. För originalmaterial hänvisas mina mångspråkiga läsare till länkarna i sidobaren i min franska blogg. Jag har också ett inlägg på engelska här.


Svarta i Frankrike slänger ut rasismen
Julio Godoy (IPS)
2005-12-22

Svarta medborgare i Frankrike vill få bort rasism och diskriminering. De har bildat Representativa rådet för svartas förbund, Cran.


Cirka 60 organisationer är med i Cran. Medlemmarna har sina rötter i Afrika söder om Sahara och i Karibien. Några av medlemmarna är Christine Taubira, ledamot i parlamentet, Fodé Sylla, som arbetar för mänskliga rättigheter, och forskarna Pap Ndiaye och Francoise Vergès.

Sylla var med och startade Cran. Han säger:
- De franska myndigheterna är omoderna. De fortsätter att diskriminera alla som inte är vita. Frankrike måste granska sin historia. Fransmän brukar säga att Frankrike är de mänskliga rättigheternas hemland. De tänker på slagorden i revolutionen 1789: frihet, jämlikhet, broderskap. Nu vill landets svarta ha frihet, jämlikhet och broderskap.

Det var mycket bråk i Frankrike i höstas. Människor slog sönder och brände upp hus och bilar i en del franska förorter. Cran vill visa varför sådant kan hända i Frankrike. De vill visa att Frankrike inte ser människorna som fria och jämlika bröder och systrar.

I februari i år skrev man en ny lag i Frankrike. Den nya lagen säger att franska skolor ska lära eleverna att Frankrike har gjort bra saker i andra länder, särskilt i Nordafrika.

Vad har Frankrike gjort i Nordafrika? De har haft nordafrikanska länder som kolonier. De tog över länderna och styrde dem. Fransmän bestämde i hela Nordafrika. De utnyttjade natur-tillgångarna i Nordafrika och de behandlade nordafrikaner sämre än fransmän.

Marocko och Algeriet har varit franska kolonier. I Marocko och Algeriet gillade man inte den nya lagen för de franska skolorna. Partiet som regerar i Algeriet heter FLN. Det bildades när Algeriet kämpade för att bli självständigt på 1950-talet. FLN fördömde den nya lagen. De sa att den försöker få människor att glömma "kolonialismens barbari" och de hemska saker som franska soldater gjorde i Algeriet.

Folk blev arga på den nya lagen även i Karibien. Martinique är fortfarande franskt. Där demonstrerade nästan tusen personer nyligen. De sa att den nya lagen är en skamlig lag. Frankrikes inrikesminister Nicolas Sarkozy skulle åka till Martinique samma dag. Men på grund av demonstrationen åkte han inte.

Fransmännen firade nyligen Napoleons seger vid Austerlitz i nuvarande Tjeckien. Men de tycks ha glömt andra saker som Napoleon gjorde. Han införde slaveriet 1802. Frankrike hade haft slaveri tidigare, men man hade förbjudit det. Napoleon införde det igen. 1803 bestämde han att svarta och vita inte fick gifta sig.

Fortfarande finns det franska intellektuella som är rasister. Alain Finkielkraut är professor i filosofi. Nyligen var han med i en intervju i en israelisk tidning. Han sa att Frankrikes fotbollslag är "svart, svart, svart". Han sa att hela Europa skrattar åt Frankrikes fotbollslag.

Cran kommer att kämpa emot sådana åsikter.
- Det finns miljoner svarta i Frankrike. De har bara en sak gemensam: att de är svarta. Men alla har de erfarenhet av att bli diskriminerade, säger Pap Ndiaye, professor vid Paris skola för samhällsstudier.

Cran har hämtat inspiration från Martin Luther King. Han kämpade för de svartas rättigheter i USA på 1950-talet och i början av 1960-talet. Ett av Crans krav är att Frankrike börjar med positiv särbehandling av svarta på universitet och på arbetsmarknaden, som i USA.

Slaveriet fortfarande en känslig fråga i Frankrike
svt.se, TT
Publicerad 25 juni 2005 - 16:29
Uppdaterad 28 juni 2005 - 16:21

Under flera generationer har den franska slavhandeln varit tabu att tala om. Efter 150 år av tystnad försöker Frankrike nu läka såren. Men för slavättlingarna är frågan känslig och debatten om en nationell minnesdag skapar upprörda reaktioner.


-Under generationer har vi bara känt förakt och skam över vilka vi är, över våra förfäder. Mina föräldrar pratade sällan med mig om slaveriet när jag var liten - de visste knappt något om vår familj, konstaterar Serge Romana, läkare i Paris med rötterna på Guadeloupe i franska Västindien. Han är också ordförande i en organisation för slavättlingar, CM98.

När slaveriet förbjöds i Frankrike 1848 stoppades historien i malpåse av de styrande. Alla inblandade uppmanades att lägga de onda minnena bakom sig och det blev i stället själva upphävandet av slaveriet som framhölls. Det innebar också att de svartas kultur och identitet förringades och försökte suddas ut.

Minnesmarsch
Men de senaste åren har de slavättlingar som bor i Frankrike börjat organisera sig för att kräva moralisk upprättelse å förfädernas vägnar. 1998, när Frankrike firade 150-årsminnet av slaveriets upphävande, anordnade 50.000 slavättlingar och sympatisörer den första marschen till förfädernas minne i Paris.

-Vi insåg att vi de senaste 150 åren aldrig hedrat våra förfäder. Det var som om vi suttit i ett minnesfängelse och som om vi plötsligt sluppit ut ur fängelset, säger Serge Romana, vars organisation organiserade marschen som sedan upprepats varje år den 23 maj.

Brott mot mänskligheten
2001 röstade också det franska parlamentet igenom en lag som slog fast att slaveriet är att betrakta som ett brott mot mänskligheten, att franska skolböcker ska ta upp alla aspekter av slaveriet och att en nationell minnesdag ska inrättas.

Det sistnämnda har blivit en av de stora stötestenarna i debatten. En kommitté lämnade i april över sin rapport till regeringen och föreslog den 10 maj, dagen då den så kallade Taubira-lagen antogs. Serge Romana hade strax innan hoppat av kommittén eftersom han ansåg att den inte lyssnade på slavättlingarna, som enligt honom föredrar den 23 maj, dagen för den årliga marschen.

-Genom den första marschen tog vi själva ett initiativ, efter 150 år. Men det är som om myndigheterna ännu en gång säger nej till oss genom att ge oss en annan dag. Frankrike är skyldigt oss vår stolthet, säger Romana upprört.

"Offer-konkurrens"
Andra organisationer ägnar sig åt att hindra att dokument och arkiv från slavhandelns dagar säljs på auktion.

Samtidigt försöker andra personer och organisationer utnyttja frågan om slaveriet och Frankrikes skuld i helt andra syften. Komikern Dieudonné gjorde i vintras skandal genom att bland annat jämföra judarnas lidande under andra världskriget med de svarta slavarnas och tydligt antyda att slaveriet varit betydligt grymmare.

Samma tankegångar har sedan tagits upp på andra håll.Historikern Pap Ndiaye, som för närvarande skriver en bok om Frankrikes svarta befolkning, tror att de senaste månadernas ofta inflammerade debatt delvis hänger samman med vinterns minnesceremonier kring Auschwitz.

-Det har uppstått en "offer-konkurrens", beklagar han. Att vara ättling till ett offer av något slag har blivit ett medel att skaffa sig en social status.

Politisk front
En gruppering som kallar sig "Republikens infödingar" för samman slaveriet och koloniseringen i stort och går till angrepp mot "förtrycket och diskrimineringen som skapats av den postkoloniala republiken". Uppropet har skrivits under av både vänsterextremister, globaliseringsmotståndare, islamister och vissa som arbetar för de svartas sak i Frankrike.

-Syftet är att smälta samman ett antal rörelser för att skapa en radikal front och skapa en politisk masseffekt, konstaterar Pap Ndiaye.

-Problemet är att man genom att blanda samman allt inte ger några förklaringar utan gör det hela än mer obegripligt.

Konstitutionsutkast för Frankrike?

Uppdateringen av den franska integrationsmodellen skulle mycket väl kunna hämta inspiration från kommunitärismen i den nya irakiska konstitutionen... (Följande post har jag ursprungligen skrivit på franska : den är inte utan intresse för den svenska integrationspolitiken.)

Jag vet att många demokrater och radikala i Irak och allmänt i mellanöstern alltid haft en intill relgiös vördnad för den franska integrationsmodellen. Våldsdsamheterna i Frankrike på sista tiden har emellertid bevisat till vilken grad den omtalade modellen har nedklassats och kommit ur bruk.

Modellens försvarare kommer naturligtvis att fortsätta med att förklara revolten i förortena detta år 2005 med hänvisning till den nyliberala ekonomiska globaliseringen (Toni Negri) och ofullkomligheterna i vardaglig republikanism (Olivier Roy). Dess försvarare från mer eller mindre högerextrema håll (denna Frankrikes Samuel Huntington t.ex; Alain Finkielkraut) kommer att hänvisa till identitätsfanatism, islamistisk fundamentalism och racism mot Fransmän och västvärlden.

I denna riktning, exemplifierar kontroversen "är de fransmän eller mot fransmän?" om bråkmakarnas identität de två positioneringarna. För de ena, vill dessa diskriminerade och uteslutna förortsungdomar endast vara fransmän och hitta tillbaka till sitt ljuva Frankrike. För de andra, hellt enkelt hatar dessa unga afro-arabo-muslimer Frankrike och allt som har med Frankrike att göra. I verkligheten förklarar varken den ekonomiska globaliseringen eller identitätsavdriften -- islamistisk, anti-västlig och annat --, i varje fall inte ensamma, varför våldsamheterna uppstår just precis i Frankrike.

Vilken modell skall man välja? Först, i motstats till en mycket bred opinion bland fransmän är kommunitärismen inte den dominerande modellen i de anglo-saxiska länderna. Ännu mindre i Sverige. Detta ord, med undantag för specialiserade statsvetare, har aldrig funnits i den svenska, snarare jakobina, monarkins språkbruk. Men allt är relativt naturligtvis – den enögde är kung i de blindas rike.

(Observera att, trots att vår integrationsmodell i grunden är fransk, så tolkar vi den något "anständigare"; alltså, behöver vi självklart varken avrätta några kungar eller låta våra invandrare leva utan tillgång till tvättstugor. Å andra sidan, om Rinkeby fortfarande kan framstå som en "lyckad integrationsmodell" med franska Le Figaro:s mått, så är Tensta t.ex inte längre någon invandraridyll precis i de svenska republikanernas ögon : arbetslöshet, kriminalitet och religiös fanatism påminner dem för mycket om förorterna i Frankrike.

Också, vi vet att det i dagens Sverige går sekulära sossar i täten för utbildningspolitiken och likaså för de socialdemokratiska kvinno-och ungdomsförbunden; jag syftar på de supersekulära sossarna i invandrarskinn. Liksom vi vet att en och annan sk "Vänstra stranden"-bloggare redan klagar att det är "för mycket" mångkulturalism i detta land. Islam, menar sådana sossar (Ekots lördagsintervju, 19 november), är fullt förenlig med demokrati, vilket naturligtvis är skönt att höra, men då måste demokrati vara identisk med sekularism insisterar de. Religion påstår de endast är en individuell privat sak, kanske rentav hemlig sak. All icke-sekularism, menar de vidare, är identisk med fundamentalistisk fanatism. Alltså finns det ingen plats för demokrati mellan sekularism och terror – en mycket egendomlig uppfattning indeed.)

Vad blir det kvar? Den liberala mångkulturalismen som praktiseras lite här och där, utanför Frankrike? i Förenta Staterna t.ex, anser man sig amerikan och muslim, amerikan och svart. Ja, såsom Esther Benbassa har konstaterat, "och"-et är väsentligt för medborgarskapet; "och"-et, vilket är officiellt bannlyst i Frankrike, går inte längre att kringgå. Som hon uttrycker det också, det ligger i de offentliga makthavarnas intresse "att räkna med" – men låt oss här inte glömma att systemet i Förenta staterna varken erkänner eller tillåter någon politisk representation för dess etniska och konfessionella grupper.

Att vara eller inte vara fransman är inte frågan, i verkligheten är en radikal uppdatering av franskheten nödvändig – Chirac talade om en fransk "identitätskris", om ett "djupt illamående" som måste hanteras med "rättvisa och fasthet". Det gäller att omdefiniera idén om Frankrike. Ja, vad tyckes t.ex om en republikansk mångkulturalism och inter-kommunitärism? Vad tyckes om en garanterad (konsociationell) politisk representation för alla identitätsgrupper, dock en sådan som är matchad med ett (agonistiskt) offentligt rum där alla identitäter fritt omdebatteras och ständigt ifrågasättas.

Vad säges om att tillämpa idéerna om "frihet, jämlikhet, broderskap" på inbördes relationen mellan Frankrikes kulturgrupper och trosamfund, med allt vad detta innebär i termer av kvoter – i parlamentet, regeringen, ekonomin, mm – och i temer av positiv diskriminering till fördel för de missgynnade identitätsgrupper? Vad tyckes om idén om det franska fosterlandet omdefinierat som de nämnda grupper-och samfunds lojalitet gentemot en viss hexagon, en viss kulturarena? Vad säges om idén om medborgarskap definierat i termer av både de minimala beskydd för individen som konsensusen hos grupperna/samfunden tillåter och maximala förpliktelser gentemot fosterlandet?

I min engelska blogg (april 2005), har jag en gång kommenterat historien om det libanesiska konstitutionella konfessionella systemet i följande termer – jag översätter :

Vi måste då medge att en stark modifikation eller hybridisering av den franska metropolrätten ägde rum på libanesisk koloniserad mark. (I emigranternas spår, har nu denna subversiva process nått själva metropolmarken, där mycket pengar och energy spends i dessa dagar för att tillbakavisa den nya spöke som förföljer Republiken eller det som fransmän, med strakt ogillande, kallar "kommunitärism".)

Nåväl, jag tycker att tiderna är mogna nog för att fullfölja denna hybridiseringsprocess : Uppdateringen av den franska integrationsmodellen skulle mycket väl kunna hämta inspiration, jag skojar inte, från kommunitärismen hos den nuvarande irakiska konstitutionen – därmed har jag inte sagt från federalismen hos den nyssnämnda konstitutionen utan från en stram konsociationalism med relativt centraliserad makt. På samma sätt som en lösare version av den franska republikanska modellen; en sådan version som bl.a byter ut den (absolutiska) sekularismkravet mot principen om samlevnad för alla kulturer och trobekännelser, skulle väl i sin tur rädda den irakiska konstitutionen.

Illusionen om den "politiska processen" i folkomröstningens Irak

Nu är professor Jan Hallenberg ute och cyklar i Irak. Liksom det sunni Irakiska islamska partiet har han groteskt fel: amendemangprocessen ger sunniaraberna inga möjligheter till efterhandsändringar i författningen.



Dags igen för lite bloggning!

Gästen hos Agenda (SVT) i söndagsupplaga, professor i statskunskap vid Försvarshögskolan Jan Hallenberg, var uppenbarligen tillfredsställd med den sk "politiska processen" i Irak. Som han uttryckte det:

... så har ju sunniterna gett sig in i den politiska processen denna gång och jag tror att det blir väldigt viktigt ... att de gör det nästa gång. Ställer de i parlamentvalet och får en betydligt bättre representation än de haft i det här tillfälliga parlamentet, då har de i varjefall större mölighet att påverka situationen. Och då möjligen kan det bli ett positivt scenario istället.

Hallenbergs optimism hellt enkelt ekade den lätttrogenhet som det (sunni) Irakiska islamska partiet visade sent på kvällen i tisdags, när det annonserade att det hade nått en kompromiss med de shiitiska och kutrdiska ledarna om möjligheten för efterhandsändringar i konstitutionen. Uttalandet fick den mest inflytanderika sunniorganisationen i Irak, the Association of Muslim Scholars, att anse det Irakiska islamska partiet blivit offer för ett "bedrägeri" och att ändringarna enbart inkluderades för att vinna passage för föfattningen i lördags omröstning - partiet hade därmed lyckat skapa den tredje splittringen bland de sunniarabiska väljarna som redan hotade med bojkott eller ett enat "nej" till författingen.

Det är så att den kompromiss som godkändes av Iraks Nationella församling i onsdags faktiskt tillåter möjligheten för ett nytt parlament, vilket skulle träda i december, att föreslå förbättringar i författningen inom de första fyra månaderna som följer parlaments bildande. Dessa förbättringar skulle då presenteras för en nationell folkomröstning. Detta förklarar varför Ayad al-Samarraie, talesman för det Irakiska islamska partiet, var nöjd med "denna nya klausur som ger sunniaraberna ett enormt incitament att delta i decembervalen till det nya parlamentet, om inte för att försöka och få tillräckligt med parlamentplatser för att ändra författningen."

Men, det som varken al-Samarraie eller Hallenberg uppmärsammar - men har däremot poängterats i The New York Times t.ex - är att först om ändringen får stöd från parlamentmajoritet kan den då föreslås inför en nationell folkomröstning. Vilket betyder att även om varje sunniarab väljare hade röstat för författningsförslaget i lördags och även om varje sunniarab väljare röstar i de decemberplanerade parlamentvalen så kommer det inte på något avgörande sätt att räcka för att ändra författningen. Det måste bli så iom att sunniaraberna endast ugör 20% utav de röstberättigade i Irak. Alltså, kommer det sunniarabiska deltagandet i processen inte att räcka för att kunna överföra viktiga resurser, inkomster och politisk makt bort från kurderna och shiiterna och till sunniaraberna. Följande är exempel på de vilseledande tilläggen i författningsutkastet:

Några av de sista ändringarna i konstitutionutkastet.
Ratificerade och accepterade av
den Irakiska interimistiska nationella församlingen
den 12 oktober 2005
(endast tre dagar före folkomröstningsdagen).

1.The National Assembly will establish a committee of its members consisting of the main groups of the society at the beginning of its work. The committee will submit a report to the national assembly within a period of four months which includes recommendations for the necessary changes that could be taken on the constitution. The committee will be resolved after the decision on its proposals.

2. The changes suggested by the committee will be decided at once to the national assembly and will be considered ratified if the absolute majority of the members of the National Assembly approves them.

3.The changes decided by the National Assembly according to the paragraph 2 shall be submitted to the people in a referendum within a period of no more than two months beginning with the approval of the changes.

4. The referendum on the changed articles will be successfull in case the majority of the voters approves them and they are not rejected by two thirds of the voters in at three or more provinces.

5. Article 122 of the constitution (about the changes on the constitution) will be suspended until the changes mentioned in this article have been decided on.

Den sk "politiska process" som president Bush såväl som det Irakiska islamska partiet och professor Hallenberg är så fästa vid är en hopplös sådan: sunniminoritetens intressen i Irak kan på intet sätt tillgodoses genom någon enkel och konventionell majoritetsstyrning, utan de behöver konsociationella politiska mekanismer som innebär framför allt en förhandsförsoning och omfattande nationell kompromiss. (Mer om detta; om mina invändingar mot författingsutkastet och varför jag tror hellre på tät konsociation än lös federation, finns med i min engelska blogg.)

Ali kontra Chomsky

Debatten mellan anhängare av motstridiga (antigen-eller) perpektiv på Irak; sunniarabiskt kontra chiitiskt, blir alltmer offentlig—behöver det sägas att huvudpersonerna här inte kan tänka sig något konsociationellt-patriotiskt alternativ? Konferensen i Stockholm den 4 april 2005 (Dramaten) var ett exempel på detta. Där uttryckte Tariq Ali, New Left Review:s, nämligen synpunkter på både de irakiska shiiterna och iranierna såsom "USA:s kollaboratörer". Han var till exempel inte det minsta glad över tal om Sistani som Nobelpris-kandidat. Tariq Ali nämnde aldrig Chomsky med namn--denne har tagit den motsatta ställningen i dessa frågor. Men Chomskys geopolitiska alternativ till USA:s dominans i regionen; hans idé om att satsa på något i stilen med den sk shiitiska halvmåne, har indirekt iallafall ifrågasatts av Ali.
Läs Chomsky-och andras texter här .

USA UT UR IRAK - demonstration

Demonstration i Stockholm lördag 19 mars med deltagande från USA:s och Englands antikrigsrörelser:

USA UT UR IRAK

• Ockupationerna av Irak och Palestina måste upphöra nu!
• Bevara FN för fred - försvara folkrätten!
• Inget svenskt stöd till USA:s krigspolitik

Samling kl 13.00 på Sergels Torg - avmarsch till USA:s ambassad.

Talare:
Mariam Osman Sherifay, riksdagsledamot (s).
Sköld Peter Matthis, ordförande Nätverket mot krig.
Alice Mahon, parlamentsledamot för Labour i Storbritannien, och viceordförande i Stop the war Coalition i England.
Lotta Hedström, riksdagsledamot (mp).
Efthikar Hashem Alhusainy, IrakSolidaritetKalle Larsson, riksdagsledamot (v).
Shora Esmailian, ordförande Nätverket bojkotta Israel.
Olof Buchard, Artister för fred.
Judy Linehan från USA, från organisationen "Military Families Speak out"

Förutom talarna kommer flera kulturinslag att äga rum i samband med manifestationen

Söndag 20 mars - ABF-huset Z-salen kl.10-16

Mot ockupation: Antikrigsrörelsen samtalar om ockuaptionerna i Irak och Palestina

Träff med antikrigsrörelsen i USA och England kl. 10.00-12.30

Alice Mahon brittisk parlamentsledamot (Labour) och viceordförande i brittiska Stop The War Coalition.
Judith Linehan från Military Families Speak Out (USA) och vars son tjänstgjort i Irak

Den svenska bojkotten av Israel

kl. 13.10-16.00

Medverkar gör:
Martin Smedjeback från Svenska Kyrkans HOPP-kampanj (Häv Ockupationen av Palestina), Bertil Högberg från f d Isolera Sydafrika kommitténs (ISAC), Shora Ismailian från Nätverket Bojkotta Israel samt representanter från International Solidarity Movement (ISM) och Judar för Israelisk Palestinsk fred (JIPF)

Arr: Nätverket mot krig, Nätverket Bojkotta Israel och ABF

På svenska: teorin om konsociationell demokrati

I en uppsats om Afghanistan, daterad från 2002 (ladda ner PDF), redovisade Simon Matti på svenska för statsvetaren Arend Lijpharts kritik mot en-man-en-rösts styreform och för hans alternativa teori om konsociationell demokrati (Democracy in Plural Societies--A Comparative Exploration. London: Yale University Press, 1977). Matti skrev så här:

Dagens Afghanistan är, för att upprepa, ett samhälle uppdelat på flertalet etniska och religiösa grupperingar, mellan vilka starka motsättningar emellanåt råder. Denna beskrivning går väl ihop med Lijpharts definition av det plurala samhället som kännetecknas av segmentella klyftor vilka kan vara såväl religiösa och kulturella som etniska, språkliga eller ideologiska. Dessa klyftor är på många sätt helt åtskilda från varandra, vilket inte sällan innebär att viktiga delar av samhället, såsom media, skolor, politiska partier och intressegrupper, också är organiserande i linje med denna uppdelning (Lijphart 1977: 3t). Enligt Lijphart är det under dylika forhållanden svårt, men inte alls omöjligt, att skapa och uppratthålla en stabil demokrati. Det största hotet mot det vanliga demokratiska majoritetssystemet är att de allra flesta politiska frågor, i pluralistiska samhällen, betraktas som mycket viktiga och betydelsefulla av de olika grupperingarna/segmenten i samhället (Ibid.: 28). Eftersom majoritetssystemet på många sätt grundar sig på ett uteslutande av minoriteten hotar detta enigheten och stabiliteten i det demokratiska systemet och måste för att inte falla sönder i inbördeskrig ersättas av en annan form av demokratiskt system. Den samarbetesdemokrati (consociational democracy) som Lijphart presenterar grundar sig däremot på minoriteternas deltagande i det politiska beslutsfattandet och får därmed anses vara adekvat även för en eventuell afghansk demokrati.

Konsociationens fyra kriterier

Det sätt på vilket pluralistiska stater bör organiseras för att kraven på demokrati och politisk stabilitet ska uppfyllas kallar Lijphart, som ovan nämnt, consociational democracy. Denna form av regim kan delas upp i fyra, intimt sammankopplade, beståndsdelar. De olika delarna visar alla var för sig på den skillnad som råder mellan consociational democracy och det mer vanliga majoritetsstyret, vilket alltså inte är att rekommendera i pluralistiska samhällen då detta inte har möjligheten att överbrygga de samhälleliga diversionerna.

1. Grand coalition

Först och främst krävs införandet av ett regeringssystem utformat som en grand coalition av alla de olika segmentens politiska ledare (Lijphart 1977: 25). Denna försvarar alla minoriteters intressen genom att släppa in dem i det högsta beslutande organet och motverkar därmed splittringstendensema som kan uppkomma då en eller flera segment känner sig åsidosätta i beslutsprocessen. Tilliten mellan segmenten har också goda möjligheter att öka genom ett samarbete i en grand coalition, eftersom de politiska ledarna då har möjlighet att effektivt övervaka varandras intressen. Trots att en grand coalition skyddar minoriteternas intressen är inte detta tillräckligt eftersom beslut också måste tas genom majoritetsomröstning på denna högsta nivå och kan leda till att vissa minoriteters preferenser likafullt åsidosätts. Detta kan, enligt Lijphart, betraktas som oacceptabelt av minoriteten i fråga och utgöra ett hot mot det fortsatta samarbetet. Därför måste en grand coalition komplimenteras med ett ömsesidigt veto (Ibid.: 36).

2. Ömsesidigt veto

Vanliga argument mot vetorätten som politiskt instrument brukar kännetecknas av en rädsla för minoritetsförtryck samt en uttalad oro över att beslutsprocessen, genom ett flitigt användande av vetorätten, ska bli trögrörlig och långsam. På denna kritik svarar Lijphart att ömsesidigheten som präglar vetorätten kommer att innebära ett försiktigt utnyttjande av densamma. Segmenten som deltar i regeringsarbetet vet att var och en kan stoppa besluten med hjälp av sitt veto och denna kunskap ökar oftast viljan till kompromiss. Likaså tjänar inget segment på ett fullständigt dödläge i beslutsprocessen och kommer darfor att göra sitt yttersta för att undvika detta. Därigenom kommer vetorätten att förbli outnyttjad i de fiesta fall och har störst betydelse som en minoriteternas trygghetsförsäkring (Ibid.: 36ft).

3. Proportionalitetsprincipen

Den tredje beståndsdelen i en consociational democracy är proportionalitetsprincipen. Denna fyller två viktiga funktioner; för det första är det en effektiv metod för regeringen att dela ut finanser samt tillsätta statliga tjänstemän i rättvis proportion till de olika segmentens storlek. Regeringen kommer därmed undan en fråga som annars riskerar ställa till stora problem samt skapa spaänningar mellan samhällets grupperingar (Ibid.: 38f). Det andra, och viktigaste, användningsområdet för proportionalitetsprincipen är emellertid som reglerande för hur varje segment ska vara representerat i beslutsfattande organ. Lijphart skriver att: "not only should all significant segments be represented in decision-making organs, but they should also be represented proportionally." (Ibid: 39). Trots detta kommer naturligtvis de större segmenten att få ett visst övertag vid omröstningar i en grand coalition, men genom två olika varianter av proportionalitet kan dessa ojämlikheter övervinnas. Ett sätt är att låta de mindre segmenten vara överrepresenterade så att minoritetssegmenten når upp till samma röststyrka som majoritetssegmentet. En annan variant är paritet, detta innebär en fullständigt jämlik mandatördelning på alla segment, oavsett faktisk storlek, i de beslutsfattande organen (LiJphart 1977: 41).

4. Segmentalt självstyre

Slutligen tar Lijphart upp frågan om segmentalt självstyre och federalism som en sista viktig del av en consociational democracy och skillnad mot den traditionella majoritetsstyrda demokratin. Det segmentella självstyret är ett logiskt komplement till en grand coalition och innebär kort sagt att de olika minoriteterna ges fullt självstyre och bestammanderätt, liksom den verkställande makten, i sådana frågor som endast berör den sagda minoriteten. I övriga fråagor, som berör alla de olika segmenten och därmed är av gemensamt intresse, fattas besluten däremot av alla segmenten tillsammans enligt de principer som ovan framlagts (Ibid.:41).

Lijphart har mycket detaljerade och operationella definitioner för vad konsociationalism och federalism är för någonting. Han har också mått på i vad mån en konsociation är federalistisk och i vad mån en federation är konsociationalistisk. Vi får emellertid nöja oss här med Mattis följande beskrivning:

Federalism är en variant av det segmentella självstyret som även används i länder med en homogen befolkning. Den federala lösningen är särskilt tillämpbar då de olika segmenten också är geografiskt uppdelade och skilda från varandra. Kopplingen till den tidigare diskuterade proportionaliteten är starka eftersom den federala lösningen oftast innehåller inslag av minoriteters överrepresentation i parlamentet (Ibid.: 42f). Som exempel kan nämnas senatorssystemet i USA eller systemet med "länder" i Tyskland där alla delstater, oavsett storlek, har ett mandat i den ena av parlamentets tvåkammare.

Alltså ligger konsociationalism på libanesiskt sätt någonstans mellan de två proportionalitetsvarianter som nämns ovan. I denna-- klassiska--modell är två huvud segment i samhället, kristna och muslimer respektivt, jämlikt representerade i statens institutioner; dvs, oberoende av några faktiska statistiska styrkeförhålladen. Därefter tillämpas mer eller mindre samma princip internt för respektive samfund; dvs, för kristna maroniter och icke-maroniter, å ena sidan, shia-muslimer och sunniter, å den andra. Balanseringen fortsätter sedan djupare och mer eller mindre symmetriskt inom de underordnade sekterna.

Halva makten till hela Iraks sunniter

Jag sympatiserar starkt med artikeln av författarna Åsa Linderborg och Erik Wijk om opinionsläget i Sverige, dvs med vad de själva väl beskriver som hyckleri från regeringens sida och handfallenhet från fredsrörelsens sida. Men samtidigt så sympatiserar jag med deras debattinlägg framför allt som en motvikt till det rådande opinionsläget. Med detta menar jag att stödet enbart för det väpnade motståndet, dvs motståndet såsom det ser ut nu, kommer inte att hålla i längden. Och då syftar jag inte enbart på den extremistiska aspekten i motståndet--alla de absolutister som vill rida på folkets uppror. Jag menar att författarna måste inse att det väpnade motståndet i huvudsaken är en arabsunni fenomen. De måste inse att shiabefolkningen å andra sidan har i huvudsaken valt en annan väg för "befrielse" från ockupanten, nämligen valurnorna. De måste till slut inse att dessa två "befrielsevägar" kommer oundvikligen i konflikt med varandra och att man, från freds-och solidaritets håll, måste därför ge ett mer övergripande svar. Jo, man måste inse att det här handlar om en komplex och dubbel konflikt, dvs dels en konflikt med amerikanerna och dels en konflikt irakierna emellan; dels en typisk kolonial och dels en snarare postkolonial konflikt och konfessionell sådan.

Författarna måste inse att båda grupperna har i sikte dels befrielse utåt för hela landet och dels, outtalad, hegemoni inåt för egna gruppen. Att de därför motarbetar varandra--jämför hur de brittiska kolonialisterna på 20-talet spelade sunniterna mot shiiterna och hur de amerikanska imperialisterna idag spelar shiiterna mot sunniterna istället. De ena vill faktiskt nyttja röstövertaget och den amerikanska taktiska välsignelse medan de andra försöker med våld och hoppfult vrida klockan till den fördelaktigare situationen förre invasionen. Ingendera gruppen ser verkligen till det gemensamma intresset; tills vi har fått bevis för motsatsen, är båda grupper i botten sekteristiska. Till exempel, sunnimotståndet skulle mycket väl kunna öppet förklara att det vill ha halva makten i hela landet för sunnimuslimerna, inklusive kurdsunniter. Det skulle i sin tur tvinga shiiterna att välja mellan att alliera sig med eller mot amerikanerna.

Våra freds-och solidaritets vänner i Sverige måste uppfinna den mobiliseringsformel, den långsiktiga sådan, som kan vara av nytta för båda irakiska grupperna istället för att tjäna enbart de ena eller de andra i sina separata och egoistiska strävanden. De måste uppfinna formeln som kan ena väpnat och politiskt motstånd--formeln för en godtagbar maktfödelning, ur båda parternas synvinkel men också och naturligtvis ur Irak-självständighets synpunkt.