Postkoloniala Frankrike

Låter det bekant med "postkoloniala Frankrike"? Ja, det gäller här som med Irak: det postkoloniala handlar om både hur det var efter kolonialismen och hur det borde bli efter kolonialismen.

I fallet Frankrike, novemberupproret var ingen slump. Den tragiska döden av pojkarna Bouna och Zied var bara droppen som fick bägaren att rinna över; dvs, efter decennier av misslyckad assimilationspolitik. Sedan december 2004, mer precist, har missnöjet gått igenom en ny intellektuell, politisk och organisatorisk process. En ny politisk rörelse som opponerar sig den franska "Republikens racism" växte framm. Den går nu under namnet "Republikens infödingar" och för talan av miljoner "fransmän" med etnisk bakgrund i Afrika norr och söder om Sahara. Rörelsen, i likhet med de Gröna, ställer sig gärna utanför den traditionella höger-vänsterskalan.

Och till skillnad från eller i motstas till attac-aktivisterna exempelvis så beskrives de postkoloniala "infödingarna" av sina motståndare som kommunitärer – ett vanligt förekommande "förolämpningsord" i dagens politiska Frankrike. De stoppas i detta alltid opreciserat kommunitärismbegrepp för de vågar säga "vi" invandrarättlingar, "vi" diskriminerade svartskallar och liknande; för de trotsar den obligatoriska och abstrakta själv-identifieringen som blott individer och franska medborgare. Ordet kommunitär i Frankrike, förre novemberrevolten i varje fall, har flitigt använts som synonym för racist och religiös fanatiker, i bästa fall för anglo-saxiskt merde.

Ja, under det gångna året har den internationella intellektuella trenden, postkolonialismen, hittat tillbaka till Frankrike liksom för att hämta nya krafter, denna gång i termer av social förankring och politisk betydelse. Att "hitta hem", för den genomgående "litterära" trenden, var faktiskt mer än en akut fråga sedan Edward Saids bortgång.

Den politiska postkolonialismens frammarsch vi vittnar om i Frankrike är helt enkelt en ny och djupare utvecklingsfas i det postkoloniala medvetandet. Må 2006 vittnar om en liknande utveckling i Sverige – observera att ett kolonialt välde på andra sidan havet inte utgör något absolut krav för ett hemmaplan post-kolonialt välde. Men må folkhemmets "infödingar" klara sig utan upplopp. Låt det var "vårt" nyårslöfte.


Jag har plockat framm lite bakgrundsmaterial – det lilla i ämnet som, än sålänge, finns på svenska. För originalmaterial hänvisas mina mångspråkiga läsare till länkarna i sidobaren i min franska blogg. Jag har också ett inlägg på engelska här.


Svarta i Frankrike slänger ut rasismen
Julio Godoy (IPS)
2005-12-22

Svarta medborgare i Frankrike vill få bort rasism och diskriminering. De har bildat Representativa rådet för svartas förbund, Cran.


Cirka 60 organisationer är med i Cran. Medlemmarna har sina rötter i Afrika söder om Sahara och i Karibien. Några av medlemmarna är Christine Taubira, ledamot i parlamentet, Fodé Sylla, som arbetar för mänskliga rättigheter, och forskarna Pap Ndiaye och Francoise Vergès.

Sylla var med och startade Cran. Han säger:
- De franska myndigheterna är omoderna. De fortsätter att diskriminera alla som inte är vita. Frankrike måste granska sin historia. Fransmän brukar säga att Frankrike är de mänskliga rättigheternas hemland. De tänker på slagorden i revolutionen 1789: frihet, jämlikhet, broderskap. Nu vill landets svarta ha frihet, jämlikhet och broderskap.

Det var mycket bråk i Frankrike i höstas. Människor slog sönder och brände upp hus och bilar i en del franska förorter. Cran vill visa varför sådant kan hända i Frankrike. De vill visa att Frankrike inte ser människorna som fria och jämlika bröder och systrar.

I februari i år skrev man en ny lag i Frankrike. Den nya lagen säger att franska skolor ska lära eleverna att Frankrike har gjort bra saker i andra länder, särskilt i Nordafrika.

Vad har Frankrike gjort i Nordafrika? De har haft nordafrikanska länder som kolonier. De tog över länderna och styrde dem. Fransmän bestämde i hela Nordafrika. De utnyttjade natur-tillgångarna i Nordafrika och de behandlade nordafrikaner sämre än fransmän.

Marocko och Algeriet har varit franska kolonier. I Marocko och Algeriet gillade man inte den nya lagen för de franska skolorna. Partiet som regerar i Algeriet heter FLN. Det bildades när Algeriet kämpade för att bli självständigt på 1950-talet. FLN fördömde den nya lagen. De sa att den försöker få människor att glömma "kolonialismens barbari" och de hemska saker som franska soldater gjorde i Algeriet.

Folk blev arga på den nya lagen även i Karibien. Martinique är fortfarande franskt. Där demonstrerade nästan tusen personer nyligen. De sa att den nya lagen är en skamlig lag. Frankrikes inrikesminister Nicolas Sarkozy skulle åka till Martinique samma dag. Men på grund av demonstrationen åkte han inte.

Fransmännen firade nyligen Napoleons seger vid Austerlitz i nuvarande Tjeckien. Men de tycks ha glömt andra saker som Napoleon gjorde. Han införde slaveriet 1802. Frankrike hade haft slaveri tidigare, men man hade förbjudit det. Napoleon införde det igen. 1803 bestämde han att svarta och vita inte fick gifta sig.

Fortfarande finns det franska intellektuella som är rasister. Alain Finkielkraut är professor i filosofi. Nyligen var han med i en intervju i en israelisk tidning. Han sa att Frankrikes fotbollslag är "svart, svart, svart". Han sa att hela Europa skrattar åt Frankrikes fotbollslag.

Cran kommer att kämpa emot sådana åsikter.
- Det finns miljoner svarta i Frankrike. De har bara en sak gemensam: att de är svarta. Men alla har de erfarenhet av att bli diskriminerade, säger Pap Ndiaye, professor vid Paris skola för samhällsstudier.

Cran har hämtat inspiration från Martin Luther King. Han kämpade för de svartas rättigheter i USA på 1950-talet och i början av 1960-talet. Ett av Crans krav är att Frankrike börjar med positiv särbehandling av svarta på universitet och på arbetsmarknaden, som i USA.

Slaveriet fortfarande en känslig fråga i Frankrike
svt.se, TT
Publicerad 25 juni 2005 - 16:29
Uppdaterad 28 juni 2005 - 16:21

Under flera generationer har den franska slavhandeln varit tabu att tala om. Efter 150 år av tystnad försöker Frankrike nu läka såren. Men för slavättlingarna är frågan känslig och debatten om en nationell minnesdag skapar upprörda reaktioner.


-Under generationer har vi bara känt förakt och skam över vilka vi är, över våra förfäder. Mina föräldrar pratade sällan med mig om slaveriet när jag var liten - de visste knappt något om vår familj, konstaterar Serge Romana, läkare i Paris med rötterna på Guadeloupe i franska Västindien. Han är också ordförande i en organisation för slavättlingar, CM98.

När slaveriet förbjöds i Frankrike 1848 stoppades historien i malpåse av de styrande. Alla inblandade uppmanades att lägga de onda minnena bakom sig och det blev i stället själva upphävandet av slaveriet som framhölls. Det innebar också att de svartas kultur och identitet förringades och försökte suddas ut.

Minnesmarsch
Men de senaste åren har de slavättlingar som bor i Frankrike börjat organisera sig för att kräva moralisk upprättelse å förfädernas vägnar. 1998, när Frankrike firade 150-årsminnet av slaveriets upphävande, anordnade 50.000 slavättlingar och sympatisörer den första marschen till förfädernas minne i Paris.

-Vi insåg att vi de senaste 150 åren aldrig hedrat våra förfäder. Det var som om vi suttit i ett minnesfängelse och som om vi plötsligt sluppit ut ur fängelset, säger Serge Romana, vars organisation organiserade marschen som sedan upprepats varje år den 23 maj.

Brott mot mänskligheten
2001 röstade också det franska parlamentet igenom en lag som slog fast att slaveriet är att betrakta som ett brott mot mänskligheten, att franska skolböcker ska ta upp alla aspekter av slaveriet och att en nationell minnesdag ska inrättas.

Det sistnämnda har blivit en av de stora stötestenarna i debatten. En kommitté lämnade i april över sin rapport till regeringen och föreslog den 10 maj, dagen då den så kallade Taubira-lagen antogs. Serge Romana hade strax innan hoppat av kommittén eftersom han ansåg att den inte lyssnade på slavättlingarna, som enligt honom föredrar den 23 maj, dagen för den årliga marschen.

-Genom den första marschen tog vi själva ett initiativ, efter 150 år. Men det är som om myndigheterna ännu en gång säger nej till oss genom att ge oss en annan dag. Frankrike är skyldigt oss vår stolthet, säger Romana upprört.

"Offer-konkurrens"
Andra organisationer ägnar sig åt att hindra att dokument och arkiv från slavhandelns dagar säljs på auktion.

Samtidigt försöker andra personer och organisationer utnyttja frågan om slaveriet och Frankrikes skuld i helt andra syften. Komikern Dieudonné gjorde i vintras skandal genom att bland annat jämföra judarnas lidande under andra världskriget med de svarta slavarnas och tydligt antyda att slaveriet varit betydligt grymmare.

Samma tankegångar har sedan tagits upp på andra håll.Historikern Pap Ndiaye, som för närvarande skriver en bok om Frankrikes svarta befolkning, tror att de senaste månadernas ofta inflammerade debatt delvis hänger samman med vinterns minnesceremonier kring Auschwitz.

-Det har uppstått en "offer-konkurrens", beklagar han. Att vara ättling till ett offer av något slag har blivit ett medel att skaffa sig en social status.

Politisk front
En gruppering som kallar sig "Republikens infödingar" för samman slaveriet och koloniseringen i stort och går till angrepp mot "förtrycket och diskrimineringen som skapats av den postkoloniala republiken". Uppropet har skrivits under av både vänsterextremister, globaliseringsmotståndare, islamister och vissa som arbetar för de svartas sak i Frankrike.

-Syftet är att smälta samman ett antal rörelser för att skapa en radikal front och skapa en politisk masseffekt, konstaterar Pap Ndiaye.

-Problemet är att man genom att blanda samman allt inte ger några förklaringar utan gör det hela än mer obegripligt.

Konstitutionsutkast för Frankrike?

Uppdateringen av den franska integrationsmodellen skulle mycket väl kunna hämta inspiration från kommunitärismen i den nya irakiska konstitutionen... (Följande post har jag ursprungligen skrivit på franska : den är inte utan intresse för den svenska integrationspolitiken.)

Jag vet att många demokrater och radikala i Irak och allmänt i mellanöstern alltid haft en intill relgiös vördnad för den franska integrationsmodellen. Våldsdsamheterna i Frankrike på sista tiden har emellertid bevisat till vilken grad den omtalade modellen har nedklassats och kommit ur bruk.

Modellens försvarare kommer naturligtvis att fortsätta med att förklara revolten i förortena detta år 2005 med hänvisning till den nyliberala ekonomiska globaliseringen (Toni Negri) och ofullkomligheterna i vardaglig republikanism (Olivier Roy). Dess försvarare från mer eller mindre högerextrema håll (denna Frankrikes Samuel Huntington t.ex; Alain Finkielkraut) kommer att hänvisa till identitätsfanatism, islamistisk fundamentalism och racism mot Fransmän och västvärlden.

I denna riktning, exemplifierar kontroversen "är de fransmän eller mot fransmän?" om bråkmakarnas identität de två positioneringarna. För de ena, vill dessa diskriminerade och uteslutna förortsungdomar endast vara fransmän och hitta tillbaka till sitt ljuva Frankrike. För de andra, hellt enkelt hatar dessa unga afro-arabo-muslimer Frankrike och allt som har med Frankrike att göra. I verkligheten förklarar varken den ekonomiska globaliseringen eller identitätsavdriften -- islamistisk, anti-västlig och annat --, i varje fall inte ensamma, varför våldsamheterna uppstår just precis i Frankrike.

Vilken modell skall man välja? Först, i motstats till en mycket bred opinion bland fransmän är kommunitärismen inte den dominerande modellen i de anglo-saxiska länderna. Ännu mindre i Sverige. Detta ord, med undantag för specialiserade statsvetare, har aldrig funnits i den svenska, snarare jakobina, monarkins språkbruk. Men allt är relativt naturligtvis – den enögde är kung i de blindas rike.

(Observera att, trots att vår integrationsmodell i grunden är fransk, så tolkar vi den något "anständigare"; alltså, behöver vi självklart varken avrätta några kungar eller låta våra invandrare leva utan tillgång till tvättstugor. Å andra sidan, om Rinkeby fortfarande kan framstå som en "lyckad integrationsmodell" med franska Le Figaro:s mått, så är Tensta t.ex inte längre någon invandraridyll precis i de svenska republikanernas ögon : arbetslöshet, kriminalitet och religiös fanatism påminner dem för mycket om förorterna i Frankrike.

Också, vi vet att det i dagens Sverige går sekulära sossar i täten för utbildningspolitiken och likaså för de socialdemokratiska kvinno-och ungdomsförbunden; jag syftar på de supersekulära sossarna i invandrarskinn. Liksom vi vet att en och annan sk "Vänstra stranden"-bloggare redan klagar att det är "för mycket" mångkulturalism i detta land. Islam, menar sådana sossar (Ekots lördagsintervju, 19 november), är fullt förenlig med demokrati, vilket naturligtvis är skönt att höra, men då måste demokrati vara identisk med sekularism insisterar de. Religion påstår de endast är en individuell privat sak, kanske rentav hemlig sak. All icke-sekularism, menar de vidare, är identisk med fundamentalistisk fanatism. Alltså finns det ingen plats för demokrati mellan sekularism och terror – en mycket egendomlig uppfattning indeed.)

Vad blir det kvar? Den liberala mångkulturalismen som praktiseras lite här och där, utanför Frankrike? i Förenta Staterna t.ex, anser man sig amerikan och muslim, amerikan och svart. Ja, såsom Esther Benbassa har konstaterat, "och"-et är väsentligt för medborgarskapet; "och"-et, vilket är officiellt bannlyst i Frankrike, går inte längre att kringgå. Som hon uttrycker det också, det ligger i de offentliga makthavarnas intresse "att räkna med" – men låt oss här inte glömma att systemet i Förenta staterna varken erkänner eller tillåter någon politisk representation för dess etniska och konfessionella grupper.

Att vara eller inte vara fransman är inte frågan, i verkligheten är en radikal uppdatering av franskheten nödvändig – Chirac talade om en fransk "identitätskris", om ett "djupt illamående" som måste hanteras med "rättvisa och fasthet". Det gäller att omdefiniera idén om Frankrike. Ja, vad tyckes t.ex om en republikansk mångkulturalism och inter-kommunitärism? Vad tyckes om en garanterad (konsociationell) politisk representation för alla identitätsgrupper, dock en sådan som är matchad med ett (agonistiskt) offentligt rum där alla identitäter fritt omdebatteras och ständigt ifrågasättas.

Vad säges om att tillämpa idéerna om "frihet, jämlikhet, broderskap" på inbördes relationen mellan Frankrikes kulturgrupper och trosamfund, med allt vad detta innebär i termer av kvoter – i parlamentet, regeringen, ekonomin, mm – och i temer av positiv diskriminering till fördel för de missgynnade identitätsgrupper? Vad tyckes om idén om det franska fosterlandet omdefinierat som de nämnda grupper-och samfunds lojalitet gentemot en viss hexagon, en viss kulturarena? Vad säges om idén om medborgarskap definierat i termer av både de minimala beskydd för individen som konsensusen hos grupperna/samfunden tillåter och maximala förpliktelser gentemot fosterlandet?

I min engelska blogg (april 2005), har jag en gång kommenterat historien om det libanesiska konstitutionella konfessionella systemet i följande termer – jag översätter :

Vi måste då medge att en stark modifikation eller hybridisering av den franska metropolrätten ägde rum på libanesisk koloniserad mark. (I emigranternas spår, har nu denna subversiva process nått själva metropolmarken, där mycket pengar och energy spends i dessa dagar för att tillbakavisa den nya spöke som förföljer Republiken eller det som fransmän, med strakt ogillande, kallar "kommunitärism".)

Nåväl, jag tycker att tiderna är mogna nog för att fullfölja denna hybridiseringsprocess : Uppdateringen av den franska integrationsmodellen skulle mycket väl kunna hämta inspiration, jag skojar inte, från kommunitärismen hos den nuvarande irakiska konstitutionen – därmed har jag inte sagt från federalismen hos den nyssnämnda konstitutionen utan från en stram konsociationalism med relativt centraliserad makt. På samma sätt som en lösare version av den franska republikanska modellen; en sådan version som bl.a byter ut den (absolutiska) sekularismkravet mot principen om samlevnad för alla kulturer och trobekännelser, skulle väl i sin tur rädda den irakiska konstitutionen.